Ledare

Frihet är inte anarki

Teknologiska revolutioner förändrar vårt sätt att leva. För den skull kan inte cyberrymden betraktas som ett laglöst rum.

Varför stöld av idéer inte upprör oss lika mycket som stöld av saker är svårt att förstå. Men så är det – immateriella värden verkar inbjuda till att tas i beslag, exproprieras eller stjälas. Varför? Kanske därför att stjäla intellektuellt arbete är en barnsak. Det är mycket lättare att planka en doktorsavhandling eller ladda ned något utan betalning från nätet än att stjäla – ”låna” som det förr hette – en bil, parkerad på gatan. Även risken att åka fast är betydligt mindre.

Och vad som utan straff är möjligt och lätt har i vardagen en så stark normativ kraft att snart också vår moral luckras upp.

Stora teknologiska revolutioner inne­bär ofta ett hot mot dem som lever av konst, litteratur eller vetenskap. Boktryckarkonsten, träsnitten och kopparsticken, innebar en sådan revolution. Kopior kunde nu framställas utan hjälp av munken som på sin kammare för hand skrev av eller kolorerade. För samhället och alla avnämare av sådana verk ett enormt framsteg, men bokstavligen en dödlig fara för verkets upphovsman.

Hur skulle hans rätt till verket och dess spridning kunna skyddas? Ty det senare utgjorde hans levebröd.

Svaret löd: medelst straff- och civilrätt. Med hjälp av de paragrafer och domstolar utan vilka ett samhälle inte kan fungera. Mödosamt började man reglera den nya teknologin, vilket inte är samma sak som att hämma eller undertrycka den. Det skulle ta något århundrade innan rättstaten någorlunda kuvat den i avsikt att slå vakt om den intellektuelles möjlighet och rätt att leva av sitt arbete.

Perfekta blir sådana lösningar förstås aldrig; deras omfattning och utsträckning i rummet uppvisar därför stora variationer. Sålunda upptäckte best­sellerförfattaren Charles Dickens redan i Boston sina egna böcker i skylten hos varenda bokhandlare när han 1842 besökte Amerika. Detta förargade honom eftersom allt var ”nedladdat” utan betalning: själv hade han inte fått en penny i royalties för dessa pirattryck.

Den tidens amerikaner struntade glatt i sådant och det är en av Historiens ironier att det är just de som hun­drafemtio år senare jagar kineser med advokater och blåslampa för att skydda amerikansk immateriell egendom från att stjälas i Kina.

Nätet är en modern revolution som kan jämföras med vad som hände i Europa på 1400-talet. Cybervärlden, precis som då den nya tekniska kopieringsförmågan, förändrar radikalt vårt sätt att leva och återigen är det intellektuella arbetet illa ute. Eller för att uttrycka det mer exakt: rättsstaten är på efterkälken. Inte bara att lagens kvarnar mal långsamt, lagen och dess apparat är sävlig och betänksam, precis så som det måste vara, men som i tider av revolution har uppenbara nack­delar. Och precis som på 1400-talet finns i dag talrika lobbies och påtryckningsgrupper som i namn av frihet och något slags naturrätt vill tvinga rättsstaten på reträtt för att förvandla cyberrymden till ett laglöst rum.

Upplysningen och framför allt den franska revolutionen markerar början för den moderna upphovsrätten i Europa. Nationalförsamlingen erkände uttryckligen den enskilde arkitekten, författaren eller komponisten som skapare av immateriella värden; vad som fortfarande kallas droit moral ska skydda hans verk från att vanställas eller på olika sätt inskränkas, en upphovsman som ensam förfogar över monopole exclusif d’exploitation.

Det är den senare rätten som pirater och andra våldför sig på när de utan tillåtelse eller motprestation (läs: betalning) lägger ut på eller laddar ned från nätet, ett beteende som på sikt riskerar att förvandla musiker, filmare och författare till socialfall. Den moraliskt-juridiska frågan om inte intellektuellt arbete är något som måste betalas precis som vilket annat arbete som helst, brukar det ”fria” nätets ideologer undvika genom att hänvisa till de praktiska konsekvenserna av den nya teknologin. Ett besynnerligt argument. Det är ungefär som att säga att eftersom stöld är möjligt så bör den inte beivras.

Kring Piratpartiet – nomen est omen – står en aura av romantisk äventyrlighet, juvenil för att inte säga naiv. Dess anhängare är mycket riktigt nästan alltid unga människor; alla undersökningar visar att ju yngre de är, desto mer övertygade är de om att det de kan hitta på nätet bör vara gratis och att alternativet vore en kontroll och övervakning som allvarligt skulle skada friheten på detta område. Men detta klent utvecklade rättsmedvetande förväxlar frihet med anarki.

Dessutom röjs här, uttalat eller ej, en respektlös inställning till intellektuellt arbete. Vem som helst kan ju skriva en dikt. Varför ska man då betala för den? Här visar sig piraterna som sentida anhängare av den amerikanska do-it-yourself-filosofi som växte fram mot slutet av 1800-talet och som Falstaff Fakir redan då gycklade med (envar sin egen professor). Inte utan skäl anade han en dilettantism och amatörism i kommande. Men att lägga oss under kniven för att opereras av en trädgårdsmästare eller cykelreparatör drar vi oss för i det längsta. Hellre betalar vi för att få det ordentligt gjort. Vid en jämförelse ligger därför Tomas Tranströmer långt sämre till än en bilmekaniker.

Ett begrepp som professionalism hör dock knappast till piraternas honnörsord; förmodligen förknippas det med etablissemang och elit. De egna idealen har snarare med en anarkistisk, folklig och egalitär solidaritet att göra – kanske för första gången utan stöd från samhällets intellektuella.