Eurozonen står i centrum för den globala finanskrisen, för det är bara där, i området för den viktigaste valutan näst dollarn, som krisen slår mot en svag ”struktur” och inte mot en stat med verklig makt. Denna struktur förslösar medborgarnas och marknadernas tro på dess förmåga att lösa konflikter, samtidigt som den driver det internationella finanssystemet till katastrofens brant.

Med andra ord avspeglar finans­krisen nu en politisk kris i eurozonen, en som ifrågasätter det europeiska projektets själva existens. Om Europas valutaunion bryter samman blir det inte mycket kvar av den gemensamma marknaden och inte heller av europeiska institutioner och fördrag. Vi skulle få skriva av 60 års framgångsrik integration, med okända konsekvenser.

Detta sammanbrott skulle ske samtidigt med att en ny världsordning träder fram i och med att 200 års västerländsk dominans upphör. Om européerna inte bevakar sina intressen nu kommer ingen annan att göra det åt dem.

Det är inte 30 års nyliberalism som har vållat den europeiska krisen. Orsaken är inte heller att en spekulationsdriven tillgångsbubbla sprack, att Maastricht­kriterierna inte uppfylldes, att skulderna svällde eller att bankerna varit giriga. Visst har alla dessa faktorer spelat in, men Europas problem är inte vad som hände utan vad som inte hände: någon gemensam europeisk regering upprättades aldrig.

I 1990-talets början, då majoriteten av EU:s medlemsstater beslöt att bilda en monetär union med gemensam valuta och en centralbank, saknade tanken på en centralregering stöd. Följden blev att denna fas i konstruktionen av valutaunionen sköts upp, och kvar stod en imponerande byggnad utan stadig grund som hade kunnat garantera stabilitet i kristider. Den monetära suveräniteten gjordes till en gemensam sak, men den makt som behövdes för att utöva den låg kvar i medlemsstaternas huvudstäder.

På den tiden trodde man att formaliserade regler – obligatoriska tak för budgetunderskott, statsskuld och inflation – skulle räcka. Men denna grundval av regler var en illusion.

Nu ser vi att eurozonen, en konfederation av suveräna stater med en gemensam valuta och gemensamma principer och mekanismer, inte består det provet. Ur stånd att reagera beslutsamt på en kris mister eurozonen det förtroende som är alla valutors viktigaste tillgång. Om inte den politiska makten i Europa europeiseras och den nuvarande konfederationen övergår i en federation kommer eurozonen, och EU som helhet, att falla sönder. Åternationaliseringens politiska, ekonomiska och finansiella kostnader blir enorma. Det är på goda grunder som man världen runt fruktar ett sammanbrott av EU.

Om EMU:s politiska underskott däremot nu rättas till, först med en finansiell union (en gemensam budget och gemensam offentlig skuldsättning) blir en reell politisk federation möjlig. Och låt oss tala klarspråk: Ingenting annat än ett Europas förenta stater blir mäktigt nog att förhindra den hotande katastrofen.

Eurozonen kommer att få uppträda som EU:s förtrupp, eftersom EU som helhet varken kan eller vill påskynda en politisk förening. Tyvärr har det varit omöjligt att skapa enhälligt stöd för de nödvändiga ändringarna i EU-fördraget. Vad gör vi nu?

Européerna tog avgörande steg mot integration utanför EU-fördragen (men i hög grad i den europeiska andan) när de enades om Schengenavtalet (i dag en del av EU-fördragen). Med dessa goda erfarenheter bör eurozonen undvika EU:s arvsynd: att skapa en ­supranationell struktur utan demo­kratisk legitimitet.

Eurozonen behöver en regering som i det rådande läget enbart kan bestå av medlemmarnas stats- och regeringschefer – en utveckling som redan har börjat. Och eftersom ingen finansiell union är möjlig utan en gemensam budgetpolitik kan ingenting beslutas utan de nationella parlamentens godkännande. En ”europeisk kammare” som består av de nationella parlamentens ledare är oundgänglig.

Till en början kan en sådan kammare vara ett rådgivande organ och de nationella parlamenten behålla sina ­befogenheter. Längre fram måste den bli ett reellt parlamentariskt kontroll-­ och beslutsorgan sammansatt av delegater från de nationella parlamenten. Ett sådant fördrag skulle givetvis innebära att suveräniteten till stor del överfördes till europeiska institutioner och därför kräva direkt legitimering genom folkomröstning i alla medlemsstater.

Här har jag inte tagit upp viktiga frågor som gemensamma åtgärder för att garantera ekonomisk stabilitet och stimulera tillväxt. Men om vi har lärt något av den aktuella krisen är det att sådana frågor inte ens kan formuleras såvida inte och förrän eurozonen har en hållfast institutionell stomme, med en stadig grund bestående av en reell regering, effektiv parlamentarisk kontroll och äkta demokratisk legitimitet.