Ledare

George Soros: Sista chansen för Ukraina

Foto: Magnus Bard

Putin försöker driva fram ett ekonomiskt och politiskt sammanbrott i Ukraina. Landet behöver och förtjänar kraftfullt stöd – men EU tittar åt annat håll.

EU står vid ett vägskäl. Den form det har om fem år avgörs de närmaste tre till fem månaderna.

År efter år har EU lyckats trassla sig ur sina svårigheter, men nu måste det hantera två källor till en existentiell kris, Grekland och Ukraina. Det kan bli för mycket.

Greklands sedan länge jäsande kris har behandlats fel av alla parter från första början. Nu svallar känslorna så högt att EU:s enda konstruktiva möjlighet är att trassla sig vidare.

Ukraina är något annat. Det är svart och vitt. Putins Ryssland är angriparen och Ukraina försvarar EU:s värderingar och principer. Ändå behandlas det som ett annat Grekland. Det är fel väg och ger fel resultat. Putin vinner terräng i Ukraina, och EU är så upptaget av Grekland att det knappt tittar åt det hållet.

Putin vill driva fram ett ekonomiskt och politiskt sammanbrott som destabiliserar Ukraina och som han kan frånsäga sig skulden för, inte en militär seger som ger honom ansvaret för en del av Ukraina. Det har han visat genom att två gånger omvandla en militär seger till en vapenvila.

Att Ukrainas läge försämrats mellan de båda eldupphöravtalen – Minsk I, som förhandlades fram i september 2014, och Minsk II, som blev klart i februari – visar hur väl Putin har lyckats. Men framgången är tillfällig och Ukraina är en alltför värdefull allierad för att EU ska överge det.

Det finns ett grundläggande fel i EU:s inställning. Hur skulle Putins Ryssland annars ha kunnat utmanövrera ­Ukrainas allierade, som förr ledde den fria världen?

Europa har sondmatat Ukraina precis som det har gjort med Grekland. Följden är att Ukraina nätt och jämnt överlever och Putin har angriparens fördel. Han kan välja mellan hybridkrig och hybridfred, och Ukraina och dess bundsförvanter brottas med hur de ska reagera.

Ukrainas läge blir allt sämre. Den ekonomiska kollaps som jag hade varnat för i månader kom i februari, när hryvnjans värde föll 50 procent på ett par dagar och Ukrainas centralbank fick pumpa in väldiga belopp i bank­systemet för att rädda det. Kulmen ­nåddes den 25 februari när centralbanken införde importregleringar och höjde räntan till 30 procent.

Sedan dess har president Porosjenko med hot och lämpor återfört växel­kursen till den nivå som Ukrainas budget för 2015 utgick ifrån. Men förbättringen är ytterst prekär.

Detta tillfälliga sammanbrott har rubbat allmänhetens förtroende och äventyrat balansräkningarna för ukrainska banker och företag som har skulder i utländsk valuta. Det har också undergrävt de beräkningar som överenskommelserna mellan Ukraina och IMF är baserade på. IMF:s förlängda stöd blev för litet redan innan det infördes. Men EU:s medlemmar har sina egna finanspolitiska hänsyn att ta och vill inte ge extra bilateralt stöd. Ukraina fortsätter alltså att vackla på avgrundens brant.

Samtidigt börjar ett radikalt reformprogram inom Ukraina få fäste och avtecknar sig för ukrainarna själva och för EU. Kontrasten är gräll mellan den allt sämre externa situationen och de fortgående framstegen i det interna ­reformarbetet. Det ligger något overkligt över läget i Kiev.

Ett fullt möjligt scenario är att Putin uppnår sitt främsta mål och Ukrainas motstånd smulas sönder. Europa skulle översvämmas av flyktingar – två miljoner är en realistisk siffra. Många tror att det blir början till ett nytt kallt krig. En troligare utgång är att en segerrik Putin får många vänner i Europa och att sanktionerna upphävs.

Det vore det sämsta möjliga för Europa, som skulle splittras ännu mer och bli ett slagfält för Rysslands och USA:s inflytande. EU skulle upphöra som fungerande politisk kraft i världen (särskilt om Grekland också lämnar euroområdet).

Ett troligare scenario är att Europa stapplar vidare genom att sondmata Ukraina. Landet faller inte ihop men oligarkerna träder fram igen och det nya Ukraina börjar likna det gamla.

Detta skulle Putin vara nästan lika nöjd med som med en fullständig kollaps. Men hans seger blir mindre säker eftersom den kan leda till ett andra kallt krig som Ryssland förlorar, precis som Sovjetunionen förlorade det första. Putins Ryssland behöver olja till 100 dollar fatet och om två till tre år sinar valutareserverna.

Det sista kapitlet i vad jag kallar ”EU:s tragedi” är att EU förlorar det nya Ukraina. De principer som Ukraina försvarar – just de som EU bygger på – får gå all världens väg och EU måste lägga ner mycket mer pengar på att försvara sig än det behöver för att hjälpa det nya Ukraina att lyckas.

Det finns också ett mer hoppfullt scenario. Det nya Ukraina lever alltjämt och försvarar sig resolut. På egen hand är Ukraina bara en munsbit för Rysslands militära makt men dess allierade kan bestämma sig för att göra ”allt som behövs” för att bistå, utom att låta sig dras in i en direkt militär konfrontation med Ryssland eller bryta Minskavtalet. Det skulle hjälpa inte bara Ukraina utan också EU att återta de värderingar och principer som det tycks ha förlorat. Det är naturligtvis det scenario jag förordar.

Översättning: Margareta Eklöf
Copyright: Project Syndicate