Hej, Svea och Sven. Jag vet att ni inte finns i verkligheten, för ingen människa är ett statistiskt genomsnitt, men i det här brevet tänkte jag ändå vända mig till er, som representerar medianen av den svenska inställningen till EU.
Ni bor alltså i en stad i Götaland och har två barn. En av er jobbar på ett medelstort företag och den andra jobbar deltid inom offentlig sektor. Före skatt drar ni in 45 000 kronor i månaden tillsammans, och snart är det dags att ta fem veckors semester – i Sverige.
Just nu känner ni er lite slitna, det är ju så mycket att stå i. EU-valet den 7 juni kommer långt ner på att-göra-listan, någonstans mellan examenspresenterna till barnens kusiner och lagningen av det trasiga gångjärnet på garderobsdörren.
Ni röstade borgerligt 2006 men på socialdemokraterna 2002. I folkomröstningen om medlemskap i EU 1994 röstade ni ja, men däremot nej till att införa euron 2003. Och nu tänker ni tydligen avstå i från att rösta i valet till EU-parlamentet, inte i protest eller så, utan bara i brist på tid och intresse.
Det är mänskligt. Över hela Europa känner folk samma leda och ointresse för Bryssel. EU-maskineriet är långt borta, och vad betyder en ynka röst bland 493 miljoner invånare i 27 länder, till ett parlament med begränsad makt?
Inte mycket, det är sant. Men i så fall måste jag ändå ställa en jobbig fråga:
Varför tyckte ni att Sverige skulle bli medlem då för 15 år sedan? Var det inte för att vi skulle vara med och påverka vad som händer i Europa?
Om inte ni väljer vem som ska representera er i Bryssel kommer andras röster att bli dubbelt så mycket värda. Tänk om de människorna är helt ute och cyklar?
Enligt opinionsmätningarna vill ni att EU, snarare än den svenska regeringen ensam, ska bestämma på följande områden: forskning, regionstöd, transporter, konkurrens, energi, jordbruk och fiske.
Detta är inte småpotatis. De enda beslut som ni absolut tycker ska stanna i Stockholm gäller hälso- och sjukvård, social välfärd och ekonomi. Resten hör alltså hemma på den överstatliga, europeiska nivån, säger ni.
Jag kan inte annat än instämma. Men vill ni att Silvio Berlusconi, Isabella Lövin, Jimmie Åkesson, Sören Wibe, Marit Paulsen, påven Benedictus XVI, brittiska nynazister, spanska trålfiskare eller franska bönder ska diktera utvecklingen?
Det är stor skillnad mellan dessa europeiska falanger och idéer. Därför är det lika viktigt att rösta i EU-parlamentsvalet som i riksdagsvalet, om inte viktigare.
Förlåt att jag säger det, men det går inte ihop att först ansöka om medlemskap i en klubb och sedan skolka från årsmötet. Inte heller gick det ihop att säga nej till EMU när ni så gärna ville vara med i resten av unionen.
Ni tycker att EU är krångligt, byråkratiskt och svårt att begripa sig på. Jag håller med. Ingen har hittills lyckats förklara hur beslutsfattandet i Europeiska unionen går till, för det går knappt att förklara.
Men om detta är skälet till att ni inte orkar rösta i EU-valet måste jag ställa en jobbig fråga till:
Varför är ni emot att EU blir en riktig politisk union, med en enkel författning och överstatliga organ som har makten att fatta majoritetsbeslut?
I ett sådant Europas Förenta stater skulle EU-valet bli en riktig happening. I stället för pensionerade politiker, halvkändisar och lycksökare skulle kandidaterna utgöras av varje lands piggaste hjärnor. Vår världsdels bländande mångfald skulle stråla samman i ett parlament som fick den amerikanska kongressen att likna en herrklubb med sömnapné.
Men nu har vi alltså den demokrati vi har och det parlament vi har. Det finns trots allt många starka kandidater i det svenska startfältet, och aldrig tidigare i Europas historia har denna församling i Bryssel och Strasbourg haft sådan betydelse.
Om detta ändå inte är nog för att ni ska rösta – tänk framåt på riksdagsvalet 2010. Vill ni ha borgerlig eller socialdemokratisk regering? Vill ni ha Maria Wetterstrand, Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson eller Mona Sahlin som statsminister? Vill ni ha Sverigedemokraterna i eller utanför riksdagen? Vill ni ha ett etablerat Piratparti som kämpar för fri och gratis information?
Alla dessa stora, nationella frågor kan också avgöras i EU-valet, även om de inte är huvudsaken. Så, för guds skull, strunta i det där trasiga gångjärnet och lägg din värdefulla röst den 7 juni.
Niklas Ekdal är författare och kolumnist i Dagens Nyheter