Kolumnen: Richard Swartz om längtan efter en motorsåg.
Benägenheten till samarbete människor emellan får anses vara genetiskt stabiliserad. Det har vår evolutionshistoria tagit hand om och få skulle väl i dag bestrida en sådan uppfattning. Många skulle till och med hävda att människan ”innerst inne” är god.
Men hur står det egentligen till med aggressionen? Att människan inte bara är programmerad god utan sannolikt också ond? Den uppfattningen är långt mer störande. Ty helvetet, den plats där förr de övervägande onda hamnade, är ute. Där torterades och pinades de för inte alltför länge sedan av hjärtans lust. Men det är inte längre politiskt korrekt. Detta gör mig betänksam och får mig att misstänka att vi lever i en tid av stort moraliskt förfall. Människor kommer snart att propsa på rättigheter som gäller för mindre pälsdjur och burfåglar.
Vore dessutom ett aggressivt program del av vår natur blir våra drömmar om ”den eviga freden” (Immanuel Kant) bokstavligen utopiska. I stället för något att avskaffa blir krig till en evig följeslagare, som tanke mindre tilltalande i en tid då mänskligheten har möjlighet att utplåna sig själv. Alltså förtränger vi den. Men i äldre tider var man sannolikt mer insiktsfull när aggression och krig sågs som ett bokstavligen naturligt sätt att lösa konflikter. I stället får vi nöja oss med före- byggande åtgärder, en tunn, huvudsakligen institutionell fernissa över vad som ibland kallas djuret i oss.
Därtill borde vi inse det stora behovet av att i krigsliknande former ritualisera den aggression som inte låter sig avskaffas: olika slags idrott, utövad eller beskådad, framstår då som en av mänsklighetens oundgängliga säkerhetsventiler. Också om detta visste man i äldre tider besked. Panem et circenses – bröd och just skådespel – var den romerska formeln för att hålla massorna på mattan.
Är aggressionen genetiskt stabiliserad bör frågan ”varför” bli av underordnad betydelse när vi försöker undvika eller minimera konflikter. Varför är offrets fråga till missdådaren när allt redan är för sent. Han – eller hon: kvinnor är ofta långt aggressivare än de vill låtsas om – kommer ändå att göra med dig vad han gör. ”Varför” är som fråga mer metafysisk än praktisk, förbunden med känslor och föreställningen om en djupare förståelse som knappast är till nytta om vår aggression skulle vara medfödd.
Jag vill hävda att den som vill förebygga konflikter har mycket större hjälp av förutsägbarhet än av förståelse. Alltså av rationella överväganden, inte emotionella eller metafysiska. Och till denna förutsägbarhets förutsättningar hör transparens och med den konkreta frågor som ”var”, ”när” och ”hur”. Ty dessa är inte bara praktikabla i sin begränsning utan förefaller också långt mer illusionslösa än att storvulet fråga ”varför”.
För aggressionen som genetiskt stabiliserad talar även vår atavistiska förkärlek för alla slags revir och gränser. Så fort vi får chansen stakar vi ut en rågång eller drar en taggtråd genom terrängen, smäller upp en mur eller ett staket för att i ett slags inverterad aggression avgränsa oss från våra medmänniskor. Om samarbete är det då sannerligen inte fråga.
Det vackraste aggressionshämmande projektet i mänsklighetens historia måste vara staden. Aldrig har så många människor på så utomordentligt litet område kunnat leva så fredligt tillsammans. Staden är ett tempel vigt åt människans genetiskt stabiliserade benägenhet till samarbete och fridsamhet. För mig är Skapelsens krona homo urbensis. Staden är dock alltid hotad av den aggressiva sidan av vår natur: ingenting annat av människan skapat förstörs i krig så grundligt och med så mycket hat som just en stad.
Men som sommargäst byter homo urbensis sin skepsis mot naturen till bejakande. I sommarträdgårdens okomplicerade naturtillstånd av döda eller dödas, äta eller ätas, är den annars genom kultur hämmade och disciplinerade homo urbensis helt på naturens sida och anser att den bör ha sin gång. Sommargästen från staden föraktar och förfasar sig över homo ruralis, ständigt i kamp mot samma natur. Får denna lantmänniska chansen kommer hon att hugga ner, hugga upp, röja, bränna, avlöva och förgifta så mycket natur som möjligt.
I samma buskage stadsmänniskan ser sällsynta sångfåglar ser lantmänniskan ormar. Denna lantmänniskans kamp mot naturen riktar sig också mot stadsmänniskan som sådan emedan hon uppfattas som inkräktare och ockupant.
Min granne på andra sidan muren har planterat en cypress. Om ett år eller så kommer detta snabbväxande träd att fullständigt täcka min vidunderliga utsikt mot dalarna nedanför. För mig ett problem som hotar att fördystra mina kvarvarande dagar eftersom cypressen lätt som en plätt kommer att överleva mig. Att börja mina kvarvarande dagars morgnar med att stirra in i denna gröna mur lär dessutom förkorta dem.
Tala med grannen, säger någon. Men min granne kommer som jag från staden, är trädkramare och något slags miljöpartist. Först över sin döda kropp skulle hon låta cypressen huggas ner. Följaktligen känner jag om sommaren hur den andra sidan av min natur tar överhanden. Eller för att tala med Shakespeare: min grannfrid för en motorsåg!