I engelska språket finns många användbara uttryck för oönskade råd, till exempel ”Backseat driving”, ”Monday morning quarterback” och ”Twenty-twenty hindsight” – alltså perfekt klarsyn i backspegeln.
I Sverige kör vi med det mera depressiva talesättet ”eftertankens kranka blekhet”, som ju inte betyder riktigt samma sak. Dessutom är det en import från Shakespeare, närmare bestämt ur Hamlet.
Sällan har en så tilltufsad Hamletfigur varit i sådant behov av lite ”backseat driving” som Mona Sahlin. Som gammal ledarskribent har man ju inga hämningar på det området, så här kommer några goda råd från baksätet:
Läget är allvarligt. Under ett år när Moderatledaren Fredrik Reinfeldts personliga förtroendesiffra steg från 40 till 52 procent rasade Sahlins från 38 till 30. Hon började med lika stort förtroendekapital hos väljarna men är snart nere på hälften.
Partisympatimätningar indikerar att Moderaterna nu har minst lika många sympatisörer som Socialdemokraterna, samtidigt som alliansen gått om de rödgröna.
Detta beskrivs överallt som en sensationell vändning, men var egentligen förutsägbart. Den moderna mediepolitikens Let’s Dance-karaktär krävde en scenförändring och ombytta roller mellan vinnare och förlorare under mandatperioden.
Nu snabbades skiftet på av finanskrisen, som understrukit regeringens stadga utan att svida märkbart i väljarmajoritetens skinn, ännu. Om jag hette Reinfeldt, Borg eller Schlingmann skulle jag vara bekymrad över att denna opinionsmässiga formtopp kommer så tidigt.
Mellan april 2009 och september 2010 blir det nämligen utrymme för tre motkrafter: den skenande arbetslösheten som kommer att sänka stämningen i landet, ytterligare en nyhetscykel baserad på Sahlins ”comeback” samt taktisk anpassning från S-ledningens sida.
ORSAKEN TILL Sahlinsammanbrottet är lätt att identifiera. Svenska väljare finns i mitten. De vill förutom välfärd och ren miljö också ha ordning i skolan, billig el, poliser som kommer när det är inbrott och ett företagande som skapar jobb.
Arbetarrörelsen gjorde en fundamental felbedömning när den tolkade alliansens svaga opinionssiffror 2007–2008 som grönt ljust för röd politik. Nu betalar partiet priset för bristen på förnyelse.
Den ideologiska missräkningen ligger i sin tur bakom de taktiska tabbarna: talet om återställare på områden där regeringen liberaliserat (till exempel skatterna), omfamningen av Vänsterpartiets Lars Ohly, fortsatt oklarhet kring LO:s roll och ett svagt mandat för partiledaren.
På de flesta punkter hade Mona Sahlin rätt instinkter, men var för snäll och blev överkörd. Tanken att formalisera samarbetet med Miljöpartiet var riktig, den gav det rödgröna alternativet en radikal och ungdomlig profil utan att verka ansvarslös, och sände en nödvändigt signal i regeringsfrågan.
Att ta in Lars Ohly var däremot rena katastrofen. Vem litar på ett parti som vill fimpa marknadsekonomin just när de flesta människor inget hellre önskar än att den ska börja fungera igen? Ett parti som vill avskaffa försvaret just när Ryssland har angripit ett litet grannland? Som vill gå ur EU just när EU är det enda som står mellan oss och en ekonomisk/politisk härdsmälta i Europa?
LÖSNINGEN PÅ Mona Sahlins dilemma är att börja om från början, och göra rätt den här gången. Om rörelsen inte ställer upp på en sväng mot mitten är det bara för partiledaren att tacka för sig. Bodström, Messing, Östros eller Nuder kommer inte att lyckas bättre, så länge politiken är oförändrad.
Det taktiskt riktiga är i det här fallet också det ideologiskt riktiga. Gör en Reinfeldt!
Studera exemplet de nya Moderaterna från 2002 och framåt, hur ett litet gäng chockade sitt eget högerparti genom att dumpa gamla dogmer och söka upp väljarna i det mittfält där de finns.
Det gyllene tillfället för pang-på-rödbetan har kanske gått förlorat, det var ju när Sahlin tillträdde som partiledare. Men man kan åstadkomma samma sak i mindre steg också.
Kräv besked av Lars Ohly i viktiga frågor, som EU, försvaret och skatterna. När han vägrar skriva under på en vettig politik är det bara att klippa banden.
Utnyttja förvirringen i LO-leden efter AMF-haveriet till att stärka de ansvarsfulla krafterna inom fackföreningsrörelsen. Det är inte de som till varje pris vill avveckla kärnkraften och återinföra förmögenhetsskatten.
Överträffa alliansen i dess paradgrenar: kunskapsskola, politik för företagande och jobb, kvalitet och leverans i välfärden oberoende av driftsformer.
Lycka till!