Göran Greiders nya bok om Olof Palme är en sorgesång över ett Sverige som blev och ett som försvann. Greider menar att Palme på sistone har gjorts om till krypto-liberal solitär och statsman, när han i själva verket inte kan förstås utan den stora sociala rörelse som arbetarrörelsen i alla dess förgreningar utgjorde men som i dag har förtorkat. Folkrörelserna skapade och möjliggjorde Palme, menar Greider; att uppehålla sig vid personligheter är borgerligt tänkande. Boken är en Greidersk appell för den sociala rörelsen som demokratins armeringsjärn.

Folkrörelse är svenska språkets mest mytiska ord. Landet är ett finmaskigt nät av medlemsägda föreningar där beslut skickas uppåt i kedjan, från lokalnivån till makten och verkställigheten. Det är vackert, de som är ovanför måste lyssna på dem som är under, demokrati i vardagen och inte bara på valdagen. Fem myror är fler än fyra elefanter. Inga organisatoriska alternativ kunde vara lika demokratiska.

Men med det sagt vill jag föreslå en delförklaring till den förtvining Göran Greider noterar: Folkrörelsen kan vara enastående alienerande. Det är en avgrundskänsla att gå på möte bland föreningsproffs. Folkrörelsen har format en alldeles egen elit ute i bygderna.

Denna folkliga elit har formidabla kunskaper om demokratiprocedurer och mötesteknik. De slåss med stadgar och fjolårets bindande beslut. Deras mål med procedurdemokratin är procedurdemokratin. Syftet med föreningen är föreningen. De vet allt om dagordningar, motioner, röstningsförfaranden, årsmöteshandlingar, vad ordföranden och styrelsen får säga, yttra, tänka och göra utan att överskrida sina maktbefogenheter, hur man samlar fraktioner för att omstörta, hur paragrafen X förbisågs vid beslutet Y, hur man begär det ena och det andra på mötet, exakt när man ska begära det för att inte komma för tidigt eller för sent, vem som bör få replik på vem, när man ska ha sluten omröstning och när man ska ha votering.

Eller är det sluten omröstning som är votering? Varför heter det inte sluten votering i så fall? Menar jag acklamation? Jag vet inte. Inför möten av det här slaget har jag alltid känt mig lika bortkommen och ångestfylld som inför borgerlighetens måltidsregler och klädanvisningar vid fest. Det började i småskolan när vi hade klassråd för att öva oss i demokrati. Jag satt livrädd vid protokollet, förstod inte vad som skulle stå där eller vem som skulle läsa det. När det sedan fattades beslut om juice visste jag inte hur det stavades. Kallsvetten bröt fram. Fröken sa att jag kunde skriva jos. Men jag visste ju att det inte stavades så. Detta var alltså demokratin.

Och så var det idrottsföreningens årsmöten. ”Är mötet behörigt utlyst?” Alla ropade ja. Hur kunde de begripa denna fråga? Förstod de verkligen vad de gjorde när de ”beviljade styrelsen ansvarsfrihet”? Var de helt säkra på vad en justeringsman hade för uppgift? Ett år kom en ledtråd. Någon sa: kallelsen gick ut för två veckor sedan. Om folkrörelse-demokratins formuleringar inte stelnat i det sena 1800-tal då den uppstod kunde man alltså i stället för ”behörigt utlyst” ha frågat om alla fått inbjudan till årsmötet i god tid. Ett stelnat språk fjättrar tanken, stela tankar ger fjättrat språk. Formalism är skräckens stödben.

Om jag aldrig riktigt har hämtat mig från dessa återkommande intryck att demokrati är för svårt, mildras de inte av Socialdemokraternas pågående övningar. Varför behövs denna omtalade valberedning när det är partidistrikten som nominerar kandidater? Varför anses  valberedningen bättre på att bedöma kandidaterna än en stor kongress? Varför låta kongressen rösta över huvud taget när den inte har något val: endast en kandidat och absoluta krav på partilojalitet med isande bestraffningsmetoder för den som visar missnöje och hotar fasaden. När blev det folkrörelsedemokrati att ha valberedningsvälde och kröningskongresser?
Bästa rörelse, förklara – med egna ord – vad det är ni försöker undvika och uppnå.

Föreningsbegåvning är som andra gåvor ojämnt fördelad. Det får man acceptera. Men i demokratin får de begåvade inte bestämma över de obegåvade i kraft av kunskapsmässig överlägsenhet. Vi får aldrig glömma att under gräsroten finns daggmasken. Den kryper omkring i matjorden ur vilken gräsroten skjuter upp sitt stolta föreningsansikte mot solen. Masken vågar sig inte upp på mötet på gräsmattan, ty den har hört och fasat inför kommandohetsen i de tränade rösterna: ”Val av sekreterare för mötet. Fler förslag, nog med förslag, votering begärd. Verkställ! Skyldra gevär, höger om, marsch!”

Hur ska man få gräsrotsvirtuoserna att bli mindre elitistiska, så att även demokratins daggmaskar törs delta? Det är besvärligt eftersom just föreningsproffs bärs av en flammande indignation över samhällets elitism och brist på gräsrotsdemokrati. Maktutövare som inte inser sin makt är de svåraste att hantera.