Varje minut av Per T Ohlssons säkra utfrågning utnyttjades till att försöka omvända de tvivlande. Ingen gäst kunde gå hem med känslan av att den förre brittiske premiärministern var urladdad eller stukad efter de utsatta åren på 10 Downing Street.
Att begeistringen även rymde stora mått av effektsökeri säger sig självt. Men i det avseendet skiljer inte Blair ut sig från andra stora ledare: han är en skicklig skådespelare som förstår hur man vinner sin publik. Han fascineras av mötet med människor, även när åhörarna består av en grupp svenska journalister, politiker och förläggare som egentligen saknar betydelse för hans framtid.
Om det var ett politiskt budskap Blair försökte pränta in under Stockholmsmötet, så var det behovet av kontinuerlig förnyelse. I dagens globaliserade värld måste varje land, varje företag och varje parti genomgå en ständig förändring för att inte bli omsprunget i tillvaron.
Retoriken var som hämtad ur en sliten konsultrapport i ”strategiskt tänkande för det nya seklet”, men när Blair tog plattheterna i sin mun fick de märkligt nog lyftkraft. Något ligger det ju i förnyelsetemat, även om behovet av att ersätta gammalt med nytt alltid präglat samhällen som växer.
De flesta väljare förväntar sig inte att politiker ska ändra sina grundvärderingar, men de utgår från att partier ska anpassa sina program efter samtidens realiteter.
Moderaternas stora framgångar i väljarkåren – en fördubbling av stödet mellan riksdagsvalen 2002 och 2010 – speglar denna känsla för tidens ämnen.
När antalet sjukskrivna och förtidspensionerade slog rekord efter millennieskiftet, gjorde Fredrik Reinfeldt ”utanförskapet” till sitt partis viktigaste fråga. Han ringade in ett allvarligt samhällsproblem och erbjöd väljarna ett alternativ – arbetslinjen.
När Reinfeldt var statsministerkandidat 2006 lyckades han också fånga upp det missnöje som hade brett ut sig med Göran Perssons styre. Alliansen blev ett attraktivt svar på den trötthet som uppstått efter 12 år med Socialdemokraterna i Rosenbad.
Och när finanskrisen bröt ut under den gångna mandatperioden, kom finansminister Anders Borg (M) att förkroppsliga den ordning, kontroll och trygghet som de flesta människor efterlyste; egenskaper som väljarna traditionellt förknippat med Socialdemokraterna.
Så långt har Moderaterna hållit sin pakt med tiden, men frågan är vart Fredrik Reinfeldt går härnäst. Har han kraft och vilja att fortsätta sitt reformarbete? Veckans hårda kritik från både höger och vänster mot regeringens budget visar hur snabbt bilden av politiker kan skifta. De ministrar som en gång framstod som framtidsinriktade och initiativrika kan plötsligt en dag börja symbolisera mättnad och maktarrogans.
Ingen vill se en statsbudget full av ekonomiska experiment, men när finansminister Anders Borg lägger fram en proposition som så tydligt duckar för framtidsfrågorna väcks en känsla av att värdefull tid går förlorad.
Finansministerns mantra är att staten måste ha överskott i finanserna innan nya reformer kan sjösättas. Att regeringen är varsam med skattebetalarnas pengar är utmärkt, men det krävs knappast något överskott för att ta tag i de allmänpolitiska frågor som man själv listar i budgeten – utan förslag till åtgärder.
Här finns problemet med polisens låga effektivitet och de stötande väntetiderna i hela rättskedjan. Denna kris beror inte på bristande resurser – under de senaste fyra åren har regeringen öst pengar över polisen – utan på allvarliga svagheter i rättsapparatens organisation och ledarskap. Att regeringen klassificerar arbetet med denna fråga som en ”reformambition”, som man eventuellt ska tag i 2012–2014, är obegripligt.
Här finns de långsiktiga skatte- och socialförsäkringsfrågorna, som både handlar om hur staten ska stimulera arbete, förkovran samt företagande och få ihop intäkter som finansierar trygghetssystem och välfärdstjänster. Det har länge behövts en översyn av dessa offentliga system, och målet borde vara okontroversiellt: att uppnå enkla, konkurrenskraftiga och stabila regler som håller över tid och stärker den ekonomiska tillväxten. Men i budgeten finns inget förslag om en sådan systematisk genomgång.
Här finns också de tilltagande bostadsproblemen i storstäderna, som tar sig uttryck i låg rörlighet, långa köer, klen nyproduktion och en krympande andel hyresrätter. Mycket talar för att problemen kommer att tillta nu när de stora barnkullarna från 90-talet börjar flytta hemifrån. Men trots det pressande behovet är det politiska svaret förvandlat till en innehållslös ”reformambition” under mandatperioden.
Varför? På vilket sätt blir denna och andra framtidsfrågor lättare att hantera om tre, fyra år? Under sitt Stockholmsbesök påminde Tony Blair om hur förrädiskt lätt det är för en regering att luta sig tillbaka och förlora styrfarten, att låta en mandatperiod passera utan att få något väsentligt uträttat medan omvärlden jäktar vidare.
Om Fredrik Reinfeldt och Anders Borg suttit i publiken kunde de ha känt sig träffade.