Det går långsamt upp för allmänheten – också i Tyskland – att finanskrisen kan tillintetgöra hela det europeiska unions­projektet, eftersom den skoningslöst blottar svagheterna i eurozonen och dess konstruktion. Dessa svagheter är politiska snarare än finansiella eller ekonomiska.

Maastrichtfördraget upprättade en valutaunion, men den politiska union som var villkoret för att den gemensamma valutan skulle lyckas förblev ett löfte och inte mer. Euron och de länder som införde den får nu betala priset. Eurozonen vilar på en bräcklig konfederation som är bunden till en valutaunion och vill samtidigt behålla sin finanspolitiska suveränitet. I en kris fungerar det inte.

I krisens början, 2007–08, kunde euro­zonens grundläggande fel och brister ha korrigerats om Tyskand hade stött gemen­samma europeiska motåtgärder mot krisen. Men de tyska politikerna föredrog att upprätthålla den nationella överhögheten – och därmed förbundsstatstanken.

Federationer har aldrig fungerat bra, eftersom frågan om suveränitet (och därmed om makt och legitimitet) aldrig fått något övertygande svar. USA är ett illust­rativt exempel. Efter att ha vunnit självständighet förenades de amerikanska kolonierna löst under federationsstadgarna, men det arrangemanget fallerade finansiellt och ekonomiskt och USA gick snart vidare till en komplett federation.

I dag står eurozonen inför en nästan identisk situation, utom att förutsättningarna för ytterligare integration är mycket mer komplicerade än de var i Amerika efter självständigheten.

Europa har tre möjligheter. Att traska på som förut trappar bara upp krisen och förlänger den. Om valutaunionen upplöses går det europeiska projektet i graven och följden blir ett ohanterligt kaos. Den tredje möjligheten är att EU går framåt mot reell ekonomisk och politisk integration. Det vågar dagens ledare inte göra därför att de inte tror sig ha det nödvändiga folkliga stödet i sina länder.

Mycket talar för att man börjar med en kombination av de två första möjligheterna. När det europeiska projektet är halvvägs över stupet öppnas kanske dörren till federalism. Nyckelordet är ”kanske”. Ett fall rakt ned i avgrunden kan vara lika sannolikt.

Europas overksamhet har redan haft klart ogynnsamma konsekvenser. Politikernas passivitet har underblåst folkets misstroende, som nu hotar själva EU. Krisen börjar luckra upp de grundvalar för en efterkrigsordning i Europa – de fransk-tyska och transatlantiska partnerskapen – som har säkrat en period av fred och välstånd utan like i kontinentens historia.

Trycket från finansmarknaderna har nu nått Frankrike och utgör en fara som långtifrån är över. Om Frankrike bringas på knä och Tyskland inte orubbligt står vid sin partners sida med allt som det har att erbjuda, är katastrofen total. Och det behöver inte dröja länge. Frankrike varken kan eller vill ge upp hoppet om Medelhavsregionen, så de fantasier om utträde ur eurozonen som rika nordeuropéer (främst tyskar) går omkring med äventyrar fredens fransk-tyska hörnsten.

Den finanspolitiska krisen och den klena ekonomiska tillväxten kommer att tvinga USA att minska sina globala militära engagemang. Dessutom får vi se USA alltmer orientera sig mot Stilla havet och inte mot Atlanten. För oss européer, med våra turbulenta grannar i öster och söder, är detta ytterligare en säkerhetsrisk som vi inte har materiell och intellektuell beredskap för. Europas militära svaghet undergräver alltjämt relationen till USA.

Ännu ett hot mot den transatlantiska alliansen uppstår ur den framväxande nya världsordningen. Åren och årtiondena framöver kommer att präglas av en allt aggressivare dualism mellan USA och Kina efter hand som Kina blir starkare och Amerikas svaghet består. Rivaliteten får ett militärt inslag, vilket framgår av Kinas enorma militära kraftsamling, men det kommer att ta sig uttryck främst i ekonomiska, politiska och normativa inflytandesfärer. Öst- och Sydöstasien och Stilla havet får den centrala rollen.

Kina har redan börjat dra in Europa i detta nya globala spel. Regeringschefen Wen Jiabaos besök nyligen i EU:s krisländer, där han utlovade generösa lån och rundhänt bistånd, är en tydlig signal. Och USA:s svaghet, den europeiska (särskilt tyska) exportens ständigt större beroende av den kinesiska marknaden och Fjärran

Österns lockbeten i största allmänhet kommer att ge näring åt ett nytt och lovande eurasiskt perspektiv i takt med att bandet över Atlanten försvagas.

De europeiska illusionerna om Asien kommer inte längre att riktas mot Ryssland, som frånsett sina naturresurser inte har något att erbjuda. Nej, den här gången härrör frestelsen från Kina, som väl förstår Europas betydelse i dess allt hårdare geopolitiska tävling med (och mot) USA.

Liksom Tyskland visavi Frankrike måste EU också här orubbligt stå vid sin transatlantiska partners sida för att inte utsätta sig för den största fara. De båda stöttepelarna under Europas sjuttio år av fred börjar spricka. Om vi ska kunna reparera dem måste vi äntligen ta bestämda steg mot ett starkt, enat Europa.

Översättning: Margareta Eklöf

Copyright: Project Syndicate 2011