Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Brexit som en bitter skilsmässa

KOLUMNEN. Harold James är professor i historia och internationella relationer vid Princetonuniversitetet.

I grunden har Storbritannien och EU mycket att vinna på att försöka begränsa skadorna som Brexit kan leda till. Men både känslorna och folkomröstningskampanjen pekar i en annan riktning.

Finansmarknaderna gör tummen ner för Brexit och det gör de rätt i. Men eftersom det är finansvärlden, inte ett demokratiskt civilsamhälle, som stretar emot Storbritanniens beslut att lämna EU blir debatten hätskare och utfallet svårare att hantera.

De första ekonomiska effekterna av folkomröstningen var försumbara eller rentav lite positiva. Tillväxtsiffrorna har reviderats uppåt. Men pundet faller, kostnaderna för att finansiera statsskulden stiger och processen för utträdet kan bli högst destruktiv.

Det ligger i Storbritanniens intresse att genomföra processen så att kortsiktiga anpassningskostnader och långsiktiga nackdelar minimeras. Det ligger också i EU:s intresse att mildra den ekonomiska effekten och även skadan på unionens anseende av att den förlorar en stor medlemsstat.

I idealfallet begrundar parterna i en konflikt kyligt och rationellt sina långsiktiga intressen och agerar i samma anda, men tyvärr händer det sällan. Storbritanniens skilsmässa från EU blir säkerligen bitter. Medan fientligheten stiger blir en uppgörelse i godo mindre trolig och alla förlorar mer än de har vunnit.

Tre faror är redan inbakade i skilsmässoförhandlingarna. För det första löper EU politiska och strukturella risker om fler medlemsstater bryter upp. När unionen mister en enda medlemsstat ter det sig som ett missöde som kan tillskrivas utträdarlandets inhemska särdrag. Men går fler medlemmar ur börjar det se ut som slarv, vanskötsel eller ett grundläggande fel i själva konstruktionen. EU har alltså ett starkt incitament att göra Brexit så plågsamt som möjligt för britterna för att avhålla länder som Nederländerna, Sverige eller Finland från att gå samma väg.

Stödet för EU har stigit kraftigt i många medlemsstater efter den brittiska folkomröstningen. Men det beror inte på att EU plötsligt fungerar bättre, utan på att många européer har uppfattningen att Storbritanniens förre premiärminister David Cameron begick ett misstag när han utlyste folkomröstningen.

Tysklands kansler Angela Merkel vädjade genast till övriga i EU att inte vara onödigt ”ondsinta” när EU:s skilsmässovillkor utformades. Men eftersom britterna vet att EU fruktar upplösning kommer de att läsa in hämndlystnad i vilken attityd EU än intar. De brittiska förhandlarna måste utgå från att motsidan försöker göra vägen ut ur EU så ekonomiskt och politiskt stenig som möjligt.

Som svar på denna misstanke kommer de själva att göra processen så smärtsam de kan för resten av EU. Brexitväljarna är redan fast övertygade om att landet skulle få det bättre på egen hand och att utträdet skadar de andra mycket mer än det skadar britterna själva. Brexitlägret har alltså ett starkt incitament att uppfylla sin egen profetia.

Den andra stora faran rör Storbritanniens inhemska ekonomi. Britterna kan inte slå européerna på deras egen planhalva genom att återuppliva sin fordonsindustri eller producera sitt eget vin som ska tävla med franska och italienska. Den komparativa fördelens princip fordrar att man lägger tonvikten vid sina tjänstebranscher, i synnerhet finansiella tjänster.

City driver redan den brittiska ekonomin, och i ett scenario för framtiden efter Brexit växer Londons roll som globalt finanscentrum. För detta måste regeringen upprätta ett system med låga skatter, regleringslättnader och gynnsam behandling av både yrkeskunniga och outbildade invandrare som arbetar på och kring denna tjänstemarknad. Men hela planen strider mot regeringens mål att strama åt finansbranschen och begränsa invandringen.

Att förstärka storkapitalet är raka motsatsen till vad premiärminister Theresa May lovade göra när hon efterträdde Cameron. Brexitlägret domineras av människor i England och Wales som inte anser sig ha fått del av globaliseringens vinster och röstade mot privilegierna och rikedomarna i det blänkande globala London. En av regeringens effektivaste strategier skulle alltså splittra själva Storbritannien djupt, och särskilt det regerande Torypartiet.

Den tredje faran rör migrationen, som fick sådan tyngd i folkomröstningen. Regeringen May måste nu visa väljarna att den gör något åt migranterna och den utländska arbetskraften. Men så länge Storbritannien har en dynamisk ekonomi drar landet till sig invandrare, legala eller ej. Regeringen kan garantera mindre invandring enbart genom att allvarligt störa ekonomin, vilket förstås skulle skyllas på EU:s ondsinthet.

Om Storbritannien blir ett finanscentrum som lockar med låga kostnader kan det utgöra en fara för grannarna. Européerna kan frestas att helt förkasta finansiell kapitalism och övergå till en tillväxtstrategi baserad på stora statliga investeringsprojekt.

När allt är över kan Brexit komma att te sig som styckandet av en kropp med det brittiska finansiella huvudet skilt från den europeiska reala ekonomin. Storbritannien ter sig mindre attraktivt, Europa drar sig inom sitt skal och båda skyller på varandra. Båda far illa. Men här råder skilsmässans bittra logik – och det är därför som de flesta par går till rådgivare.

Översättning: Margareta Eklöf

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.