Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Krisens destruktiva mentalitet

KOLUMNEN. Harold James är professor i historia och internationella relationer vid Princetonuniversitetet.

Vi lever fortfarande i de politiska sviterna av finanskrisen. En följd är det omättade begäret efter dådkraft, som har banat väg för dagens auktoritära krafter.

Det är tio år sedan finanskrisen blev internationell. Fram till juli 2007 verkade lånebubblan vara ett specifikt amerikanskt problem, men när de två tyska regionalbankerna Landesbank Sachsen och IKB Deutsche Industriebank hamnade i knipa och fick räddas med stödpaket blev det uppenbart hur sammanlänkat det globala finansiella systemet var.

Vi lever fortfarande med följderna av det som skedde 2007. Mest förödande var att det lades alltför stor vikt vid okonventionella penningpolitiska åtgärder. I sin strävan efter att med stor beslutsamhet lösa krisen krattade makthavare nämligen manegen för en förlegad typ av ledare: kraftkarlar som var redo att ta till storsläggan.

När finanskrisen grasserade som värst var det helt klart att det finansiella systemet måste komma in på nya spår, vilket politikerna insåg. Centralbankerna måste tillhandahålla likviditet i stor omfattning och regeringarna måste komplettera de penningpolitiska åtgärderna med en expansiv ekonomisk politik. Följaktligen fattade Kina och USA beslut om omfattande stimulanspaket 2008 respektive 2009.

Några av de extraordinära åtgärder som sattes in för att möta finanskrisen visade sig vara dåligt genomtänkta och övergavs eller korrigerades. Troubled Asset Relief Program (TARP) som president George W Bush undertecknade i oktober 2008 inleddes med att finansdepartementet ”köpte” nödlidande krediter från finansinstituten. Det visade sig vara mer komplicerat än vad man hade trott och inom ett par veckor försåg regeringen i stället bankerna direkt med nödvändiga kapitaltillskott.

Tyvärr har allt detta skapat ett politiskt klimat i vilket etablerade normer undergrävs och ersätts med nya.

Generellt sett var sättet att möta finanskrisen dock påfallande framgångsrikt och de som ledde arbetet kunde ge sig själva en klapp på axeln för att de hade förhindrat en upprepning av den stora depressionen. Men eftersom okonventionella åtgärder visade sig vara effektiva anses sådana nu lämpliga och nödvändiga att sättas in närhelst problem uppstår.

Redan 2008 varnade ordföranden i den amerikanska centralbanken för den befann sig i ”utkanten av sitt juridiska och outtalade mandat”. Vissa kan naturligtvis fråga sig varför de ansvariga inte kunde strunta i det av omsorg om landets välstånd. Att hänvisa till salus populi suprema lex – Folkets väl är den högsta lagen – är ett gammalt sätt att rättfärdiga maktmissbruk. Vem ska få avgöra folkets väl och vem ska stifta den högsta lagen? John Adams, USA:s andra president, påpekade att talesättet i fråga är problematiskt: ”Folkets väl, salus populi”, skrev han, ”erkänns som mål av alla regeringar, såväl de mest despotiska som de frisinnade.”

Uppfattningen hos många är efter finanskrisen att kraftkarlar kan och ska lösa problemen själva. Det senare framgick med all önskvärd tydlighet när den ryska regeringen skulle ta itu med de snabbt fallande aluminiumpriserna 2009, då arbetslöshet och löner som inte betalades ut ledde till omfattande protester vid en fabrik i Pikalevo, 25 mil sydost om Sankt Petersburg. När den dåvarande premiärministern Vladimir Putin besökte Pikalevo, skymfade han fabrikens ägare, oligarken Oleg Deripaska, genom att kalla honom kackerlacka. Putin presenterade inga nya insatser för att hjälpa ryska arbetare, men hans uppträdande i Pikalevo hyllades som en försäkran om statligt skydd mot kapitalistiska excesser.

Män av Putins snitt har en benägenhet att framhålla att de har en unik förmåga att lösa ett specifikt problem. Den filippinske presidenten Rodrigo Duterte visar det genom ett ”krig mot droger” som har lett till att tusentals människor har dödats. Turkiets president Recep Tayyip Erdogan genom det han kallar kamp mot terrorismen. Den ungerske premiärministern försvarar sitt auktoritära beteende med att han gör vad som är nödvändigt för att hantera en inhemsk ekonomisk kris. Genom att fokusera på en viss bestämd kris banar dessa ledare väg för en acceptans av att alla problem ska ses som kriser som kräver omedelbara och kraftfulla åtgärder.

Mentaliteten efter finanskrisen ligger i linje med den tyske statsrättsteoretikern Carl Schmitts doktriner om den suveräna makten. Han blev medlem i nazistpartiet 1933 och menade att en ledares beslutsfattande är det viktigaste i den politiska processen: när en ledare fattar politiska beslut markerar och försvarar han maktens legitimitet. Enligt Schmitt är det sekundärt hur en ledare kommer fram till sitt beslut, det viktiga är att ett beslut tas. Vidare menar han att en ledare måste agera kraftfullt för att skydda särskilt hotade intressen.

Detta för ofta med sig symboliska gester. Enligt en tullförordning i USA 1930 skulle exempelvis schweiziska klockor, japanska sidenprodukter och andra klassiska importvaror särbehandlas genom högre tullsatser. Protektionismen tar sig samma uttryck i dag. Ett exempel är Donald Trumps hot om att införa tull på importen av BMW och Mercedes, två välkända bilmärken som omedelbart förknippas med Tyskland. Som svar på Trumps hot har EU öppnat dörren för liknade åtgärder genom att överväga att införa tull på en typisk amerikansk exportvara, spritsorten bourbon.

Tyvärr har allt detta skapat ett politiskt klimat i vilket etablerade normer undergrävs och ersätts med nya. Den sovjetiskfödde brittiske journalisten Peter Pomerantsev har uttryckt det bäst i titeln till sin briljanta bok om livet i det postsovjetiska samhället: "Ingenting är sant och allting är möjligt". Nu när kris har blivit det normala tillståndet i våra ekonomier lever vi alla under det mottot.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.