Arbetarrörelsens partier formulerar av någon anledning inte vad som borde vara deras djupast liggande avoghet mot avdrag för hushållstjänster. De hemfaller åt pragmatiska och ekonomistiska motargument på borgerlighetens villkor, i stället för att göra det till den fråga om klass och jämlikhet som det är.
Obehaget inför hushållsarbete i privata hem stammar ur brännande upplevelser och nedärvda minnen av att vara kuvad. Vissa företeelser triggar minnet mer än andra. De är som vindburna lukter. När det mojnar tänker man att allt har förändrats så mycket att det gamla aldrig kan återvända. Men det är alltid bara en vindpust bort. Maud Olofssons frejdiga visioner för hur fint det ska vara hemma när familjen går in i helgvilan, får det att börja sticka i näsan igen.
Skeptikerna mot rut-avdraget beskylls för att vara patriarkala på arbetarrörelsens typiska vis. Det heter att rot-tjänster som LO-män utför tydligen går bra, medan hushållsarbete som ger arbetarkvinnor jobb och hjälper medelklasskvinnor att bli jämställda motarbetas. Att det perspektivet bland andra märkligheter bygger på en särartsfeministisk och uppgiven syn på könens arbetsfördelning lämnar jag därhän för tillfället, och koncentrerar mig på att arbetarrörelsens politiker inte lyckas förklara vad det här handlar om.
Nämligen det gamla klassamhällets mest emblematiska uttryck: att människor har tjänstefolk som utför ständigt återkommande arbeten som alla utom åldringar och funktionshindrade klarar att utföra.
Säkert är många som köper hushållstjänster inga förtryckare och uppfattar inte arbetsförhållandet som mer laddat eller ojämlikt än att gå till frisören. Och en del hushållsarbetare kanske enbart är harmoniska och känner inte någon extra underordning utöver den som alla arbetssäljare kan uppleva. Men jag tror inte att det är regeln.
För det händer något när man kliver innanför folks tröskel och där får familjer och enskilda som arbetsgivare. Man blir mer utsatt, maktskillnader understryks, jämlikhetsinstinkter minskar ömsesidigt. I sitt eget hem känner sig människan annorlunda än på neutralare mark. Allt som finns i hennes hem äger hon. Hon blir en brukspatron.
Hos den som har minsta benägenhet att köra med andra förstärks den i den egna borgen och förefaller nästan rättfärdig. Hemmet är den enda plats vanliga människor helt behärskar. Därför ska arbetsrelationer hållas utanför hemmet.
Hantverkare som utför rot-tjänster arbetar ibland innanför hemtröskeln (vilket säkert förklarar deras omvittnat oservila och självmedvetna kåranda; den blir ett skydd mot hemmets inbyggda maktutövning).
Men hantverksjobb är av en annan beskaffenhet än hushållssysslor. Elarbeten, snickeri/måleri, golvläggning och rörmokeri är sådant de flesta inte utför väl. Det är antingen farligt, blir katastrof eller väldigt fult om ohändiga personer försöker.
Hantverksjobben är därtill tillfälliga uppdrag, vilket gör dem exklusivare. Hantverkaren kommer till privathemmet med ett yrkeskunnande för ett avgränsat uppdrag. Jobbet är sedan gjort tills något annat går sönder, behöver byggas ut eller renoveras. Det skiljer sig tydligt från att nästa vecka plocka upp samma strumpa från golvet som låg där förra veckan. Värdet av den insatsen är rent bokstavligt mindre bestående och därmed lägre värderad.
Borde folk städa sina kontor och läkarmottagningar själva också? är ett argument som gärna anförs mot det här resonemanget. Nej, arbetsdelning är en nödvändig och önskvärd princip, men alla principer har en gräns där andra hänsyn inträder. Min går vid hemmets tröskel i kombination med arbetets svårighets- och tillfällighetsgrad. Den statusmässigt underordnade är akut medveten om att hon förutom allt annat också befinner sig i arbetsköparens privata rum, och vice versa. Psykologiskt uppstår ett annat tillstånd när båda i arbetsrelationen befinner sig i ett neutralt rum som de lämnar vid dagens slut.
Kontexter är viktiga. Den som forskar i tarmens bakterieflora hanterar samma avföring som den som tömmer latrintunnor. En gynekolog och en hallick tjänar sitt levebröd av samma kroppsliga sfär. Ändå förstår vi att det är olika saker, därför att vi förstår sammanhangets betydelse.
Hushållstjänster ingår i ett sammanhang av tjänstefolk och herrskap. Ett hårt uppdelat samhälle där alla visste vem som skulle bli det förra eller det senare. Klassförtryck är subtilare i dag och den sociala rörligheten större; städerskan kan efter tio år vara bas för tio städerskor och ha en egen. Men social position sitter i själen. Att i sitt eget hem ha främmande människor i betald beroendeställning tar fram dåliga impulser.
Det är dessa impulser som har hållits i schack av den historiska reformering av samhället som pågick under senare halvan av 1900-talet. Arbeten flyttades medvetet ut ur hemmen, ur godtycket och den värsta underdånigheten.