Euron är en unik konstruktion vars livsduglighet nu prövas. Otmar Issing, en av den gemensamma valutans upphovsmän, formulerade den princip som den grundades på: euron skulle vara en monetär union, inte en politisk.
Medlemsstaterna upprättade en gemensam centralbank men vägrade uttryckligen att avstå rätten att beskatta sina medborgare till en EU-myndighet. Denna princip befästes i artikel 125 i Maastrichtfördraget, som den tyska författningsdomstolen mycket strikt följer.
Principen har emellertid ett grundläggande fel. En valuta värd namnet kräver både en centralbank och ett finansministerium. Finansministeriet behöver inte beskatta medborgarna i alla sammanhang, men det måste ställa upp i kriser. När det finansiella systemet hotar att falla samman kan centralbanken hjälpa till med likviditet, men det är bara ett finansministerium som kan hantera solvensproblem. Detta är ett välkänt faktum som borde ha varit uppenbart för alla som var engagerade i eurons tillkomst. Issing medger att ”man spände kärran för hästen om man grundade en monetär union utan att ha etablerat en politisk union”.
EU tillkom genom att man spände kärran för hästen: man ställde upp begränsade men politiskt nåbara mål och tidtabeller i full vetskap om att de inte skulle räcka, och därmed att ytterligare åtgärder skulle bli nödvändiga med tiden. Av olika skäl stannade processen av. EU har i stort sett stelnat i sin nuvarande form.
Detsamma gäller euron. Finanskrisen 2008 avslöjade felaktigheten i eurons konstruktion i och med att varje medlem fick rädda sitt eget banksystem i stället för att alla gjorde det gemensamt. Situationen kulminerade i den grekiska skuldkrisen. Om medlemsländerna inte tar de steg som behövs kan euron falla sönder, med skadliga konsekvenser för EU.
Eurons ursprungliga konstruktion förutsatte att alla medlemmar iakttog de gränser som Maastrichtfördraget drog upp, men de föregående grekiska regeringarna bröt flagrant mot reglerna. Papandreous regering, som valdes in i oktober 2009 med mandat att rensa upp, avslöjade att budgetunderskottet hade nått 12,7 procent av BNP samma år. Det kom som en chock för både EU:s myndigheter och marknaderna.
EU:s ledning gick med på en plan som skulle reducera underskottet gradvis, men det lugnade inte marknaderna. Riskpremien på grekiska statsobligationer ligger kvar kring 3 procentenheter. Det berövar grekerna en viktig fördel med att vara med i den monetära unionen: att kunna refinansiera statsobligationer till den officiella statslåneräntan.
Med så hög riskpremie finns det en reell fara för att Grekland inte ska kunna ta sig ur sitt predikament, vilka åtgärder regeringen än vidtar. Fler budgetnedskärningar skulle försvaga den ekonomiska aktiviteten ytterligare, minska skatteintäkterna och öka den redan höga kvoten mellan statsskuld och BNP. Riskpremien kommer inte att återgå till sin tidigare nivå utan hjälp utifrån.
Situationen förvärras av marknaden för bankruttrisker, som gynnar dem som spekulerar i konkurs. Deras risk minskar automatiskt om de har fel. Detta är motsatsen till blankning på aktiebörserna, där spekulanternas risk ökar när de har fel.
Vid sitt senaste möte utfäste sig EU:s finansministrar för första gången ”att garantera den finansiella stabiliteten i euroområdet som helhet”. Men finansministrarna har ännu inte kommit på mekanismen för att göra det eftersom någon sådan inte är förutsedd i de aktuella institutionella arrangemangen, trots att Lissabonfördraget ger en laglig grund för den.
Den effektivaste lösningen skulle vara att utfärda gemensamt och separat garanterade euroobligationer för att refinansiera till exempel 75 procent av skulden, på villkor att Grekland uppnår de överenskomna målen. Sedan får grekerna klara resten så gott de kan. Finansieringskostnaderna skulle minska kraftigt.
Detta är emellertid politiskt omöjligt just nu därför att Tyskland benhårt vägrar att öppna plånboken för sina slösaktiga unionsbröder. Provisoriska lösningar måste till.
Papandreous regering har föresatt sig att göra allt som behövs för att rätta till tidigare misstag och den har starkt folkligt stöd. Massprotester och motstånd från det styrande partiets gamla garde har förekommit, men allmänheten verkar gå med på åtstramningar så länge den ser att slöseriet stoppas – och det finns mycket att stoppa.
Med provisoriska arrangemang kommer Grekland att lyckas, men så har vi Spanien, Italien, Portugal och Irland. Tillsammans utgör de en alltför stor del av eurozonen för att sådana åtgärder ska räcka. Även om EU klarar av den pågående krisen vet ingen hur det går i nästa.
Strängare övervakning och institutionella arrangemang för villkorad hjälp behövs. Dessutom är en välorganiserad marknad för euroobligationer önskvärd. Frågan är om den politiska viljan för dessa åtgärder kan uppbådas.
Översättning: Margareta Eklöf
Copyright: Project Syndicate