Få i Europa kan med stolthet se tillbaka på sin hållning till judarna under kriget. Räddhågsen passivitet och öppen kollaboration med Hitler är regel, inte ­undantag.

Buster von Platen, kanske mest känd som Svenska Dagbladets chefredaktör för alls inte så länge sedan, berättade en gång om sitt sista möte med Raoul Wallenberg. Det ägde rum på Strandvägen i Stockholm. Båda var tämligen sorglösa och bortskämda unga män från så kal-lade bättre familjer, intresserade av det andra könet och ett nattliv som väl på den tiden inte kallades partaj.

Buster frågade om Raoul skulle komma på lördag, men vännen sade att han någon tid måste åka till Budapest i vad som vagt beskrevs som familjeaffärer. Från den affärsresan kom han som bekant aldrig tillbaka. Jag minns Busters slutsats: Till hjälte föds man inte. Man blir det.

Av mordet på Europas judar blev så småningom Förintelsen eller Shoah. Men också det tog tid. Den som var ung på sextiotalet och ville veta mer om detta folkmord hamnade i marginalen och uppfattades som besynnerlig; Vietnam och livet i den kinesiska folkkommunen stod så mycket högre i kurs. Och berättelsen om andra världskriget handlade inte ens om judar utan om Stalingrad, ockupationen av våra grannländer, lejdtrafik, slaget om England eller ökenräven Rommel, visserligen på fel sida i kriget, men i alla fall en sjutusan till karl och knekt.

Mordet på Europas judar var så omsorgsfullt förträngt att det inte ens hade ett namn annat än nazisternas egen eufemism, ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Jag har alltid föredragit den beteckningen: i sin förljugna saklighet ger den ändå en bättre föreställning om vad det handlade om än en lätt sentimental, högtravande etikett som Förintelsen.

Det tog decennier innan detta folkmord från periferin kunde ta sig in till själva centrum av vår föreställning om vad som skedde i Europa under Hitler. Redan konferensen i Evian 1938 hade demonstrerat omvärldens likgiltighet inför judarnas öde. Under kriget fanns så ingen tid och inga resurser att rädda dem. Efter det fanns inga judar kvar att rädda. Först sent insåg vi européer att allt detta är en del av vårt historiska och mentala arv, lika präglande som någon av den europeiska civilisationens stora bragder och landvinningar.

Att hantera en sådan insikt är inte alltid lätt; ofta, också i de mest välmenande fall, är handlaget valhänt och skamsenheten utan adekvat uttryck. Det märks redan i hur mordet på judarna blir ihågkommet i det offentliga rummet. Jag vill påstå att sådana monument hittills nästan alla är misslyckade.

Vad som finns vid Nybroplan i Stockholm har med rätta fått kritik för sin estetiska utformning. Hemma hos mig, i Wien, skapade bildhuggaren Alfred Hrdlicka ett monument där den jude som avbildades skrubbande trottoaren ren (en direkt anspelning på vad som faktiskt hände 1938) liknar en full jultomte som fallit omkull; aningslösa turister brukade sätta sig på honom tills monumentet försågs med stiliserad taggtråd som gjorde det omöjligt.

Och i Berlin drabbar oss det monument som finns där genom sin just storslagna monumentalitet, men tyvärr också genom den avpersonifiering och anonymitet som samtidigt så fatalt påminner om hur nazisterna på sin tid uppfattade juden, denna Untermensch.

Ändå vittnar sådana monument om en utveckling från just liknöjdhet till självrannsakan. En liknande, parallell förskjutning har ägt rum inom forskningen som alltmer betonar antisemitismens centrala roll för nazismen. Det handlar då inte så mycket om Europas ”folkliga”, traditionella antisemitism; den var (är) minst lika stark i till exempel Frankrike eller Storbritannien som någonsin i Tyskland – och i Östeuropa sju resor värre.

I stället betonas judehatets stora betydelse för partiets inre krets och då särskilt för Hitler personligen. Hatet mot juden var lidelsefullt, äkta och uppriktigt. I en ofta kaotisk byråkrati och maktutövning skänkte det dessutom kontinuitet, blev till minsta gemensamma nämnare och det kanske enda område där inga nazistiska meningsskiljaktigheter av betydelse existerade.

Bara få i Europa – stater eller enskilda – kan med stolthet se tillbaka på sin hållning till judarna under kriget. Räddhågsen passivitet, hemlig sympati ända bort till olika former av öppen kollaboration med Hitler är regel, inte undantag. Därför kan det lätt bli provinsiellt när man i Sverige gärna klär sig i säck och aska så fort kriget kommer på tal; dessutom aningen kokett nu när det ingenting längre kostar.

Ty trots att inte heller vi har mycket att berömma oss av står vi sällan där sämre än andra. Faktum är att alla i Europa – utom Storbritannien och Frankrike – förklarade sig neutrala när kriget kom genom Hitlers anfall på Polen. Även Amerika; inte förrän i december 1941 gick amerikanerna med i kriget. Och i Europa tog ingen enda stat upp kampen mot Hitler utan att först ha blivit brutalt överfallen, ofta utan krigsförklaring. De som inte blev det, förblev neutrala eller valde frivilligt den tyska sidan.

Frestelsen är förstås stor att från svensk sida si eller så räkna sig Raoul Wallenbergs insatser till godo. Det är både mänskligt och politiskt begripligt. Men är det rättfärdigt? Kanske borde det officiella Sverige först bekymra sig om vad som efter Hitler gjordes för att ta reda på vad som hänt Wallenberg: halvhjärtade och oförlåtligt naiva ansträngningar som kanske fläckat vårt rykte mer än vad vi hade för oss under själva kriget.