I fjolårets sista nummer bad tidskriften Neo ett antal personer skriva vad de är optimistiska om inför framtiden. Är det en slump att det inte var Ordfront eller Arena? Tror inte det. Nyliberaler är gladare än vänstermänniskor. Livsglädjen tycks närmast vara ett politiskt projekt.

En samtida vänsterintellektuell skulle inte fråga människor om deras optimism när man kan be dem skildra sin pessimism. I vänsterns samhällsanalyser är tonen dyster, till och med sorgsen. Talas det om lycka och välbefinnande så är det negerande, som opium för folket. Man ägnar sig hellre åt att ifrågasätta och genomskåda det som uppfattas som lyckobringande för flertalet. När en liberal påpekar hur många som lyft sig ur misär berättar en vänstermänniska hur många som är kvar i den.

Inget konstigt med det. Normal, nödvändig systemkritik. Vilket också Lukas Moodysson utövar i sin utmärkta film ”Mammut”; en omutligt pessimistisk och tendentiös skildring av det globala klassamhället och hur den ekonomiska friheten gör allas själar ofria, och olyckliga. En imponerande exakt och ändå vittfamnande civilisationskritik i idealtypisk depressiv vänstertappning.

Lika lite som det är en tillfällighet att Neo ber folk skriva om sin hoppfullhet är det en tillfällighet att det är nyliberalen Johan Norberg som ger ut en idéhistorisk bok om lycka, ”Den eviga matchen om lyckan” (Natur & Kultur 2009). I sin bok, skriven som sig bör med sprakande gott humör, parerar han det vanliga argumentet om lyckan som osolidarisk och egocentrisk: ”När vi är lyckliga är vi mindre upptagna av våra egna känslor och känner större empati för andra och vill att de också ska må bra.”

Det är sant att stark fysisk och psykisk smärta tenderar att göra människan självupptagen. Men blir man empatisk annat än i ytlig mening av lycka och glädje? Nöjd med sitt liv kastar man åt tiggaren en femtiöring för att man råkar gå förbi honom och råkar vara glad. Men för att också tiggaren ska bli lycklig och fri i meningen oberoende av godtycklig givmildhet måste man nog vara beredd att rannsaka vad som skulle krävas i fråga om konsekvent avstående och strukturella förändringar. Kanske till och med vara beredd att avstå från sådant som bereder en lycka för att alla ska få åtnjuta den.

Lyckan som politiskt projekt tillhör ursprungligen jämlikhetsideologierna. Idén att människan kan och bör uttolka vad som utgör lycka var liberalismens, som vid sin begynnelse var en omdanan­de rättviserörelse, långtifrån för alla, men för betydligt fler än tidigare. Vid franska och nordamerikanska revolutionen gjordes strävan efter lycka till en uttalad demokratisk rättighet, i strid med konservatismens adelsprivilegier och klassamhälle.

Vad beror det på att jämlikhetsrörelsernas ideologer i dag inte talar om lycka? Är vänstermänniskor psykologiskt dömda att misstro lycka då den gör skuldkänslan mot alla som har det sämre för stark? Är tal om lycka i ett ojämlikt samhälle alltid ett hån mot de utsugna? En depraverad lyx för en uttråkad elit. (Kommunismen har löst frågan genom att skapa sitt framtida rike där lyckan är påbjuden och jämnt fördelad.)

Eller är det så enkelt som att det är hegemonin som styr. Marknadsliberalismen har segrat, därför talar anhängarna om lycka i stället för ofrihet. När social­demokratin hade hegemoni talade den om lycka och skapade den målmedvetet på de områden där folket lidit. I socialistiska diktaturer måste lycka genomsyra konsten och därför förbjöds eländesskildringar .

Under folkhemstiden var det motsvarigheten till dagens nyliberaler som hade vänsterns nuvarande roll av svartsyn och pessimism. De sökte sprickorna i muren, påpekade surt att allt inte var så förbannat bra som det påstods. De såg hellre till det som var illa än till det som fungerade, framhöll felsteg och negligerade uppenbara framsteg.

Intresset för lycka skulle alltså inte handla om att de medfödda melankolikerna går till vänster och de sorglösa till höger, utan om vem som har herraväldet, vem som anser att hennes idéer är rådande och vill visa på allt gott de för med sig. Elementärt och trivialt i så fall.

Men det kan finnas en annan förklaring till att det bara är nyliberalerna som talar om lycka och optimism. De är universalister. När den intellektuella vänstern övergav upplysningsidealen och anslöt sig till postmodernistisk identitetspolitik blev det omöjligt för den att tala om mänsklig lycka som mål för politiken, eftersom det förutsätter universella (”etnocentriska”, ”koloniala”, ”förtryckande”) idéer om människan och antaganden om att man inte kränker en grupps ”olikhet” när man tänker sig att lycka för mig är lycka för dig.

”Ty Internationalen åt alla lycka bär.” Det var länge sen den raden skrevs.