I dagarna rullar åtskilliga repriser av dokumentären ”Julian Assange – Världens kärleksaffär” genom de svenska folkhemmen. Det är inte så mycket anklagelserna i sig som reaktionen på dem som fascinerar mig.
Först har vi konspirationsteorierna. Föga oväntat må man säga, ingredienserna är som gjorda för ett konspiratoriskt hopkok. Anrättningen kryddas som brukligt med USA, CIA, utsända agenter i form av honungsfällor, ett par till synes självständiga stater med ett till synes självständigt rättsväsende, men där rättegångarna i själva verket är satellitstyrda från Vita huset.
Ungefär i dessa termer resonerar filmaren Michael Moore. Han, som tidigare hyllat Sverige, hävdar att det brittiska rättssystemet är fört bakom ljuset av ”en annan regering”, sannolikt i maskopi med den brittiska och amerikanska.
Michael Moore hostar tillsammans med John Pilger, vänsterintellektuell och gullegris på Aftonbladets kultursida, raskt upp 2 miljoner kronor i borgen för att bringa något slags reda i något som de redan vet är en komplott.
En annan man med hjärtat till vänster och påstått jämlikt rött blod i ådrorna är människorättsaktivisten Tariq Ali. Också han har gått i god för Julian Assange men riktar i dokumentären, till skillnad mot de två andra, mer in sig på själva åtalspunkterna. Jodå, säger han. En kvinna ska visst ges chansen att säga nej, men då bör hon göra det innan hon går till sängs med någon: ”Ligger man med någon tror man att det gäller för hela natten.”
Om Tariq Ali vore den enda som hävdat detta skulle jag inte skriva den här artikeln. Men efter mina tidigare artiklar i detta och andra närliggande ämnen har jag blivit varse att åtskilliga män i jämlika Sverige faktiskt resonerar just så här. Vilket i princip betyder att det är 50 års skillnad mellan ett visst manligt rättsmedvetande och dagens lagstiftning.
Fram till 1965 ansågs inte gifta kvinnor kunna våldtas inom äktenskapet. Hade man frivilligt krupit till sängs fick man helt enkelt skylla sig själv.
De flesta av mina brevskrivare i detta ämne heter sådant som Sten, Göran, Lennart, Bengt och Lars-Erik. Namn som indikerar att brevskrivarna har sin ungdom bakom sig och alltså i en tid när gifta kvinnor inte kunde våldtas. Och när icke-gifta kvinnor som ville respekteras förväntades leva med knäna ihop.
Jag har suckat lite över innehållet i mejlen, men tänkt att ja, ja – alla är vi barn av vår tid. Men i och med artiklarna om Assange hände något nytt i min brevlåda. Sten, Göran, Lennart, Bengt och Lars-Erik fick sällskap av Rasmus, Linus, Jonathan och Sebastian – namn som indikerar att bäraren är ung just nu. Och bland dessa unga män, som just krupit fram ur sina virtuella hålor, figurerar nästan exakt samma madonna/hora-resonemang som hos Lennartarna.
Peter Sunde från Pirate Bay visar i dokumentären att han är medveten om att nätet i hög grad är männens arena. Anna Troberg från Piratpartiet beskriver hur hätskt hon blivit bemött när hon försökt skilja på Wikileaks och på rättsprocessen mot Julian Assange. Att hålla två tankar i huvudet samtidigt är tydligen mer än vad man mäktar med i en cybervärld som är uppbyggd av ettor och nollor.
Enligt Peter Sunde rör det sig om ”unga pojkar som är ganska ensamma” – hur han nu vet det. Men låt gå, det låter både rimligt och rättvist. Typ: Hora, sa räven.
Det kommer inte att bli mycket ligga av i framtiden om Tariq Ali, Lennart, Rasmus och alla andra som argumenterar för att en kvinna som följt med en man hem har givit mannen obegränsad rätt till hennes kropp under natten uttrycker en mer allmän, snarare än utdöende, sexualmoral. För det kommer att tvinga oss som vill att våra döttrar ska njuta av sex att tänka om. Vi kan inte längre säga: ”Visst kan du följa med en pojke hem, dricka te och känna efter hur länge du vill stanna.” Vi får i stället säga: ”Är du inte beredd att i förväg säga ja till allt från ett till tjugo samlag, med eller utan kondom, i de kroppsöppningar som mannen behagar – ja då är det bäst att du stannar hemma.”
Den man som vill ha mer helnattssex gör sannolikt bäst i att hävda kvinnans rätt att säga nej. Och ja.
PS. Låt mig bara klargöra att jag inte i denna artikel, lika lite som i tidigare, säger någonting om huruvida Julian Assange är skyldig eller inte. Det här handlar om dem som går i god för hans oskuld. Och de argument de använder.