Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Hot mot odlad mångfald

Kolumnen – Jenny Jewert.

Växtförädling är en strategiskt viktig uppgift, som inte enbart kan överlåtas till privata aktörer. Resultatet blir utarmning, likriktning och sårbarhet i ett framtida varmare klimat.

Nu har frosten tagit de sista salladshuvudena i trädgårdslandet. Men rödbetorna står bra där de står. Det är ett nöje att dra på sig stövlarna, knata tio meter till de prydliga raderna och sedan tillbaka till grytan i köket. Mer närodlat än så kan det inte bli. Det ger en angenäm krydda åt vilken anrättning som helst, att ha följt ett litet skrovligt frö till beta.

Men trenden att odla själv – på banvallar i centrala Stockholm eller den egna täppan – liksom efterfrågan på lokalt producerade livsmedel rymmer en intressant paradox. De flesta fröer vi stoppar i jorden är nämligen allt annat än lokala. Faktum är att den nordiska grönsaksförädlingen i all tysthet har upphört. Det sista förädlingsprogrammet för köksväxter lades ned vid Svalöf Weibull för mer än fem år sedan. De svenskodlade grönsakerna i mataffären är till nästan hundra procent hybrider (korsningar) från ett fåtal stora växtförädlingsföretag i Europa, USA och Japan. Salladen kan vara en hybrid från franska Clause, tomaten en sort framtagen av Bejo i Holland, gurkan från tyska Hild Samen. Utsädet har blivit mer anonymt och bredden i det växtgenetiska materialet riskerar att utarmas.

Uppenbart är att den odlade mångfalden – och smakernas mångfald – har hamnat i skymundan av den vilda. När Lena Nygårds, projektledare inom programmet för odlad mångfald vid Sveriges lantbruksuniversitet, berättar om en provning av tio olika sorter av gamla svenska kålrötter förstår man att en fantastisk variation i smak har tappats bort. En kålrot passar bra till gratängen, en annan i råkostsalladen, en tredje till mos.

Det måste vara ödets ironi att landet befolkat av Swedes (engelska ordet för kålrot, efter Swedish turnip) inte lyckats upprätthålla denna rikedom som ett levande mat- och kulturarv. Inför den stundande helgen är det också värt att påminna om att det går att karva ut halloweenlyktor från kålrötter. I Irland och Skottland, dit kålroten tidigt exporterades från Sverige, levde traditionen kvar in på sjuttiotalet.

Att smakernas mångfald har minskat är en allvarlig sak, även om det lindras av att de flesta av oss inte vet vad vi missar. Från ett hållbarhetsperspektiv är dock det centrala att behålla och använda den genetiska variation som fortfarande finns kvar. FN:s livsme­delsorganisation, FAO, uppskattar att diversiteten i den odlade mångfalden minskade med 75 procent under nittonhundratalet. Tack och lov har medvetenheten om denna massiva utarmning successivt ökat. För att vända utvecklingen samlas fröer och växtmaterial in till olika genbanker runt om i världen. De nordiska lantsorterna samlas till exempel in till Nordgen. Denna mångfald är vår livförsäkring i en föränderlig värld.

Men vad som glömts bort av politikerna – som nästan helt har överlämnat ansvaret för att ta fram nya sorter till privata aktörer – är att växtförädling är en strategiskt viktig uppgift för framtidens matförsörjning. På grund av klimatförändringen krävs insatser redan nu för att ta fram sorter som kan trivas i ett varmare Norden med ändrad nederbörd, nya skadegörare och bibehållen ljusregim. Eftersom det tar ungefär tio år att ta fram en ny sort är det bråttom.

Men de hårt konkurrensutsatta växtförädlingsföretagen förmår inte att ta ansvar för utvecklingen av grödor för små geografiska regioner, som Norden. De jobbar med de vanligaste grödorna för stora köpstarka marknader, och utsädet ska helst gå att sälja på nytt varje år. Långlivade fruktträd och bärbuskar är kommersiellt döda, liksom många av utvecklingsländernas grödor. Att använda primitiva och mer outforskade växter i förädlingen är också för tidsödande och kostsamt, trots att de äldre lantsorterna kan ha värdefulla anlag som motståndskraft mot skadegörare eller tålighet mot olika typer av stress.

Det går att dra paralleller till läkemedelsindustrin, som är skicklig på att ta fram läkemedel för breda folksjukdomar som drabbar den välbeställda delen av världen, medan mer ovanliga sjukdomar eller sjukdomar som drabbar världens fattiga av kommersiella skäl prioriteras bort.

För att säkra utvecklingen av geografiskt nischade grödor eller grödor som det av andra skäl är svårt att få lönsamhet på (sorter för ekologisk odling, långsiktig klimatanpassning) måste staten kliva in. Det krävs satsningar på både grundforskning och marknadsnära samverkan med privata bolag. Ett fåtal projekt av denna karaktär rullar, men det handlar om löjligt små medel.

Statens bidrag till det nordiska programmet för pre-breeding (steget mellan grundforskning och tillämpad växtförädling) är 1,5 miljoner kronor per år. Det nationella programmet för publik växtförädling vid SLU är också blygsamt. Ytterst få sorter och egenskaper kan studeras. I ljuset av den hårt kritiserade sojaimporten, är det exempelvis anmärkningsvärt att det inte existerar något förädlingsprogram på inhemska proteingrödor, som åkerbönor eller ärtor.

Av de två miljarder som årligen satsas på klimatforskning går en spottstyver till att anpassa åkerns växtlighet till de förväntade klimatförändringarna. Det är en våghalsig prioritering.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.