I onsdagens partiledardebatt kritiserade Mona Sahlin försämringarna i trygghetssystemen och beklagade att de borgerliga utnyttjat högkonjunkturen för att sänka skatterna: "Höginkomsttagarna behöver inte samhällets stöd i form av skattesänkningar", förklarade hon.
Inget nytt i detta kan tyckas, inom socialdemokratin har skattesänkningar alltid varit mer omstridda än höjda utgifter på bidrag och åtgärder av olika slag, men den nya regeringens jobbpolitik har försvagat trovärdigheten i denna retorik. Mona Sahlin gick aldrig i närkamp med Fredrik Reinfeldts påstående att just kombinationen av sänkta ersättningar i trygghetssystemen och lägre skatter för låg- och medelinkomsttagare varit en avgörande stimulans till nya jobb, rimligen i insikt om att politiken faktiskt fungerat.
I regeringen Reinfeldts syn på inkomstskatten finns ett utpräglat nyttotänkande som starkt kontrasterar mot socialdemokratins traditionella syn på arbetslösa som offer. Förvärvsavdraget är relativt sett störst i skatteskalans nedre del av det enkla skälet att låg- och medelinkomsttagare bedöms vara mest benägna att öka antalet arbetade timmar om de får behålla mer i plånboken. För högavlönade behövs inga motsvarande extra stimulanser, de antas jobba för fullt i vilket fall.
Rent principiellt är inte moderaterna emot att sänka marginalskatterna i den övre delen av inkomstskalan, men av politiska skäl går det inte att kombinera med sänkta förmånsnivåer och höjda egenavgifter i de sociala försäkringssystemen. För moderaterna - det nya arbetarpartiet - är viljan att synas driva fördelningspolitik själva förutsättningen för framgång i nästa val, alla förändringar måste ju vara socialt accepterade i de breda väljargrupperna, som det brukar heta när finansminister Anders Borg tar till orda.
Jovisst, men så har också socialdemokratiska finansministrar haft för vana att formulera sig. I fördelningspolitiken finns en påfallande samstämmighet i så måtto att att debatten enbart gäller skatten på de öppet redovisade arbetsinkomsterna. Vid de osynliga arbetsgivaravgifterna och vid alla sorters kapitalinkomster har partierna i stället kommenderat halt på stället, här finns inga som helst fördelningspolitiska ambitioner.
I motsats till de progressivt beskattade arbetsinkomsterna lyder arbetsgivaravgifter, ränteintäkter och vinster på fastighets- och aktiemarknaderna under samma proportionella regler, det som i dag kallas platt skatt. Här beskattas den första inkomstkronan med samma skattesats som den miljonte, utan grundavdrag, utan fribelopp och utan att vare sig politiker eller fackliga företrädare någonsin undsluppit sig ens ett pip av krav på skatt efter bärkraft.
Arbetsgivaravgifterna på drygt 32 procent av lönen för flertalet anställda finns bara i företagens bokföring, de syns inte på deklarationsblanketterna och redovisas bara undantagsvis på lönebeskeden trots att de praktiskt sett utgör ersättning för arbete. I den allmänna debatten finns en föreställning om raka rör mellan avgifterna och pensions- och socialförsäkringssystemet, men i verkligheten går varannan krona rakt in i statskassan, utan minsta koppling till vare sig pensionen, a-kassan eller sjukförsäkringen.
Det handlar inte heller om småpengar, denna för löntagarna osynliga skatt motsvarar omkring 200 miljarder kronor enligt ekonomen Mikael Halàpis beräkningar i en skrift från Saco om statens avgifter på arbetet med titeln "Mellan golv och tak". I realiteten är skatteandelen ännu högre, utbetalningarna från socialförsäkringarna beskattas i kommuner och landsting och fungerar de facto som en indirekt form av statligt inkomststöd. Av varje inbetald krona till socialförsäkringssystemet används således omkring fyrtio öre för att betala försäkringarnas kostnader, resten går till skatt och utnyttjas för alla möjliga andra ändamål.
Fördelningspolitiskt spretar också arbetsgivaravgifterna åt olika håll. En del av skatten betalas av höginkomsttagare som debiteras avgifter på hela sin inkomst men bara får ersättning upp till taken i a-kassan, sjukförförsäkringen och i pensionssystemet. Baksidan av denna dolda progressiva skatt är ett rent regressivt skatteuttag på de allra lägsta inkomsterna, exempelvis på ungdomar med sommarjobb och på deltidsarbetande som tjänar för lite för att få rätt till ersättning.
Det gäller främst a-kassorna, där går kvalifikationsgränsen vid en öppet redovisad årsinkomst på cirka 90.000 kronor. På den nivån är skatteuttaget extremt regressivt, den enskilde betalar bortåt 20.000 kronor i inkomstskatt och skyfflar in nära 30.000 kronor i arbetsgivaravgifter. Han/hon finansierar andras trygghet, inte sin egen.
Skatt efter bärkraft? Knappast, snarare då hyckleri tvärs över partigränserna. Man följer filosofen Ludwig Wittgensteins recept, tiger om det man inte vill tala om.