Den europeiska efterkrigshistorien kan beskrivas som Frankrikes – alltmer fåfänga – ansträngningar att förhindra ett Europa dominerat av Tyskland, en utveckling det totala tyska nederlaget 1945 bara tillfälligt satte stopp för. Det har gällt att fjättra Tyskland som en gång jätten Gulliver: binda in landet med fördrag och institutioner, övertyga tyskarna om att deras intressen är mer europeiska än nationella, som deras bäste vän diskret utöva ett visst förmynderi, och om inte det hjälpt vädja till tyskarnas dåliga samvete efter åren med Hitler.
Länge fungerade det. Men den tyska återföreningen var ett hårt slag för den franska strategin. I sista ögonblicket lyckades man ändå kapa tyskarnas D-mark och ersätta den med euron. Nu står den på spel. Och skulle den försvinna finns inte mycket kvar som fjättrar den tyske jätten.
Mot bättre vetande har européerna skapat en ekonomisk union innan en politisk fanns på plats. Dagens problem med den gemensamma valutan var därför förprogrammerade: utan en överordnad politisk instans som genomdriver strikta, likartade regler för eurons skötsel och som utrustad med makt ser till att de efterföljs, skulle snart nationernas underliggande traditioner, drömmar, mentaliteter och idiosynkrasier göra sig gällande. Ödets ironi ville att just Frankrike och Tyskland var de första att bryta mot det regelverk som – på papperet – fanns. Sedan dess gör var och en inom nationalstatens ramar vad man vill med den euro som är allmän egendom.
Amerika är en politisk union med en gemensam valuta; och just i den ordningsföljden. Dollarn fungerar där för ett stort, heterogent område främst därför att rörligheten hos arbetskraften är stor (den flyttar dit jobben finns), lönerna ytterst elastiska samtidigt som diverse subventioner och understöd över en federal budget i Washington betalas till nödlidande delstater, ”osynliga” transfereringar till skillnad mot om samma slags betalningar skulle äga rum mellan, säg, två nationalstater som Finland och Grekland.
Ingenting av detta finns inom EU. Inte ens ett gemensamt språk.
Det sägs att Tyskland tjänat mest på euron. Tyvärr är det fel: tyvärr, skriver jag, eftersom Europas problem hade varit långt mindre om det varit sant. Men det tyska exportmaskineriet drar inom EU långt mer nytta av den gemensamma marknaden än av den gemensamma valutan. Många andra EU-stater däremot, kroniska inflations- och högränteländer, fick med euron sitt livs chans – för första gången någonsin en tysk räntenivå, alltså billiga pengar. De hade kunnat användas till reformer, investeringar och att betala av på skulder. I stället användes de till konsumtion och kraftiga lönehöjningar. Så spelades en chans bort som sannolikt inte kommer igen.
Nu är flera av dessa länder på obestånd. Bryssel låtsas som att det rör sig om en tillfällig penningknipa som kan åtgärdas med handlån; de väldiga summor som ställts till förfogande är ”krediter” som de stater som slantar upp dem så småningom ska få tillbaka med ränta. Men det tror väl inte ens de som slagit in de olika hjälppaketen. Ett land som Grekland är i praktiken redan bankrutt; sannolikt också Irland och Portugal. Ingen vågar dock säga det öppet. Och vilka står sedan på tur? Egentligen är det bara Tyskland och några av dess central- och nordeuropeiska satelliter – som Sverige – som har sina affärer någorlunda i ordning.
EU tycks så befinna sig mellan den politiska unionens Skylla och transferunionens Charybdis. Den förra vill varken europeeérna eller deras politiker ha och den senare kommer medlemsstaterna i norr att säga nej till.
Alltså håller man god min, sätter sitt hopp till en kommande högkonjunktur som till den stora kometen, och tvingar syndarna till vad som skulle ha skett för länge sedan, till reformer och till att spara.
Men bortsett från hur mycket åtstramning greker och andra kommer att acceptera främjar en sådan politik inte ekonomisk tillväxt, åtminstone inte på kort sikt. Alla är dock ense om att en långsiktig, självbärande tillväxt är det enda som på sikt kan trygga euron och därmed EU:s framtid. Kardinalfrågan är om dessa stater i kris är kapabla till en sådan tillväxt. De historiska erfarenheterna är nedslående. Hur ska de klara vad de då under bättre förutsättningar inte klarade? Och vad ska de exportera? Ingen av dem liknar Kina eller sitter på olja som Norge eller Ryssland.
Inte heller kan Europas problem lösas medelst en permanent omfördelning av pengar från norr till söder. Till det finns flera skäl. Ett är att de upp över öronen skuldsatta staternas medborgare ofta förfogar över större privata förmögenheter än en svensk eller tysk, vare sig detta beror på att de betalar bara symbolisk skatt eller ingen alls. Fördomar? Men om detta finns utredningar och statistik som talar klarspråk. Vad som för den ene är solidaritet är för den andre därför snarare utpressning.
Den politiker i norr som försöker göra en sådan omfördelning attraktiv kommer genast att skörda politiskt missnöje. Inte heller ska vi räkna med att Tyskland tänker betala kalaset. Under tiden växer skuldbergen. Och det är EU:s lilleputtar som till Frankrikes förargelse lossar på repen som binder jätten Tyskland. Stackars Europa.