Ibland påminner mig den svenska socialdemokratin om vad man förr brukade säga om det polska kommunistpartiet – långt före Lech Walesa, Soildaritet och gruvstrejkerna i Gdansk som till slut jämnade vägen för demokrati i Polen och gjorde Walesa till president. Polackerna hade sitt enpartisystem, men inom detta parti, det Polska Förenade Arbetarpartiet, brukade det sägas att man hittade de flesta åsiktsriktningar från yttersta vänster till moderat höger.
Det var kanske också skälet till att Walesas fackföreningsrörelse kunde bryta ned maktapparaten och föra Polen som den första av de sovjetiska satelliterna mot demokrati. Det fanns ingen ideologisk järnhand stark nog att hålla emot.
Över tid går de flesta masspartier – och speciellt de som likt den svenska socialdemokratin varit vana vid långa maktinnehav och upplevts som statsbärande – samma utveckling till mötes. Inom dessa partier samlas folk av litet olika åsiktsslag. En av förklaringarna är sannolikt närheten till köttgrytorna. En annan är att makten i sig är åtråvärd för den som vill uträtta något. Det är helt enkelt roligare och mer fruktbart att tillhöra de som bestämmer än de som opponerar.
Konsekvensen blir att den ideologiska kärnan eroderar. En monolitisk åsiktsstruktur blir allt svårare och till slut omöjlig att upprätthålla. Det är inte längre lika självklart vad som är rätt eller fel. Pragmatiker ställs mot renläriga och vad som är politiskt möjligt blir oftare norm än vad som tidigare ansetts vara ideologisk grund. Det pågår en ständig rörelse i partiet, dagspolitiska frågor får allt större betydelse, närstående intresseorganisationer driver sina frågor inom partiets maktstruktur och fotfolket har fullt upp med att försöka navigera bland åsiktstrenderna. Vad är rätt just nu?
I opposition förstärks den här rörelsen i masspartiet. Att återta makten blir det övergripande och sammanhållande behovet, men samtidigt blir åsiktsskillnaderna starkare kring vägen dit.
Just nu kan man se ett utmärkt och ovanligt öppet exempel på detta, manifesterad på DN Debatt två dagar i rad (29/7 och 30/7), som rör den svenska socialdemokratins syn på friskolor och entreprenörskap inom skola, vård och omsorg.
Den första artikeln skrivs av Carin Jämtin, f d biståndsminister och suppleant i partistyrelsen, och får nog betraktas som en traditionell och renlärig socialdemokratisk hållning i frågan. Jämtin anser att lagstiftning är nödvändig för att begränsa skattefinansierade friskolors och vårdföretags vinstuttag. ”Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister” är rubriken och Jämtin tar bl a exemplet att aktieägarna i friskolorna i Stockholms län tog ut 39,6 miljoner i vinstutdelning under 2007.
I den andra artikeln ger sex kommunalt ledande socialdemokrater, oppositionsråd eller ordföranden i barn- och utbildningsnämnder från kommuner i Stockholms närområde, en helt annan syn på friskolorna. Jag misstänker att den artikeln är tillkommen på basis av fakta som varken Jämtin eller de sex nämner, men som just handlar om den klokaste vägen att återta makten 2010.
I Sverige finns drygt 1000 friskolor för grundskole- och gymnasienivå. En tredjedel av dessa finns i Stockholmsområdet. 20 procent av landets gymnasielever går i en friskola, merparten i Stockholm eller Göteborg. I Stockholm har socialdemokratin ett svårt opinionsläge gentemot moderaterna och den borgerliga alliansen och flera studier har visat att föräldrar till friskolebarn är mer nöjda med ungarnas utbildning än föräldrar i kommunala skolor.
Jag tror att de sex socialdemokratiska oppositionsråden och utbildningsnämndsordförandena tydligt markerar att Jämtins ideologiska renlärighet inte är vägen tillbaka till köttgrytorna – och att drygt 100 000 i vinstutdelning per friskola i Stockholmsområdet (om man slår ut de 39,6 miljonerna på samtliga skolor) är ett mindre ont.
”Vi har svårt att se poängen med att det är acceptabelt att göra vinst på att bygga en skola men inte att driva den. Det är samma skattepengar som betalar båda”, skriver de sex.
Friskolorna blir en fråga på den socialdemokratiska partikongressen i höst. Både Jämtin och de sex vill ha stöd för sin syn. Det blir intressant att se hur partistyrelsen tänker hantera en så tydlig åsiktsskillnad i en fråga som varenda förälder bland fotfolket i partiet och bland väljarkåren i stort kan ha åsikter om.
Vad är rätt just nu? Vad är rätt för Mona Sahlin att gå till val på? I en tredjedel av kommunerna i Sverige finns inga friskolor alls – problemet är bara att i merparten av dessa kommuner har socialdemokratin redan tidigare starkt stöd och inte mycket att vinna.