De oavvisliga värdena väcker vrede just genom att vara ofrånkomliga.
Den här artikeln handlar om indignationsprivilegiet. Jag prövar tanken att hatet mot kulturvänstern och feminismen (samt djurrättsrörelsen och miljörörelsen när de hörs) kommer av att de besitter indignationsprivilegiet, det moraliska imperativet, makten över samvetet. Att ha indignationsprivilegiet är att identifiera och ständigt påtala det som var och en innerst inne vet är rättfärdigt. Den rörelse som äger indignationsprivilegiet äger det moraliska övertaget i samhället, också om den saknar varje annan makt. Makten över samvetena är dock ingen liten sak.
Indignationsprivilegiet avgör vilken upprördhet som är giltig. Har det rätt däri? Blir samhället godare av den samlade strävan från rörelserna ovan? Jag tror det, om bara tankarna hålls öppna för fler schatteringar.
Vilken indignation som är rimlig och vilken som inte är det känner man genom samvetet. Den falska indignationen (direktörers dignande under skatter) utmärks av att samvetet inte kopplas in. Den riktiga indignationen däremot framkallar undanflykter, hån och dåliga försvar (något som även den samlade kulturvänstern visar upp när den beslås med blottor och argumenterande motindignation).
Det moraliska imperativet är jobbigt att möta. Det vore inte jobbigt om de hade helt fel. Vissa kristna församlingar är också moralister men ingen utanför deras krets tycker att deras moral är giltig, snarare djupt upprörande. De är inte jobbiga såsom den samlade kulturvänstern är jobbig. För att ha indignationsprivilegiet måste man skava mot det allmänna samvetet.
Dåligt samvete uppstår bara av det som verkligen känns orättfärdigt. Få i Sverige får dåligt samvete av preventivmedel och sex före äktenskapet. Om man inte bekänner sig till den gud som har utdelat påbudet är den moralen för konstruerad för att samvetet ska engageras.
Företeelser som klassklyftor, diskriminering, inkomstskillnader, fattigdom och andra samhälleliga ojämlikheter har samvetet däremot svårt att bortse från. Dessa utövar ett verkligt tryck, vilket visas av att de som förespråkar ett system med stora sociala skillnader brukar försvara det på sätt som röjer att de inser att fattigdomens konsekvenser är oangenäma. En allmosa skulle inte få den konservativa att känna sig god om ojämlikhet inte vore principiellt stötande. Vore den inte stötande skulle en utjämnande gest vara meningslös och obegriplig för den som utförde den.
Indignationsprivilegiet väcker aggressioner eftersom det handlar om vad vi borde göra men inte gör, borde tänka men inte tänker. Det enda vapnet är att beskylla de indignerade för hyckleri. När anklagelserna trycker som en tumör på samvetet känns det underbart att kunna säga att miljöaktivisten flyger till Thailand, att socialisten försummar sina barn, att feministen trycker ner kvinnor. Men när man försvarar sig med att någon är skenhelig har man samtidigt erkänt vad idealet är och medgett att man är berörd av det.
Ingen skulle till uppräkningen över hyckleri lägga en invandringsmotståndare som gömmer flyktingar. Inte heller betraktas Oskar Schindler som hycklare för att han var nazist och räddade judar. Hyckleritanken infinner sig först när man bedömt anspråken som riktiga – och irriterar sig på det uppfordrande i dem.
Med indignationsprivilegiet följer emellertid lätt en självbelåtenhet och en samförståndsanda (vilken jag uppfattade som Bengt Ohlssons huvudärende). När man talar i indignationens och samförståndets sak är det lätt hänt att man glömmer att anstränga sig. I samvetsfrågorna räcker det med att positionera sig, eftersom de i grunden är invändningsfria. I detaljerna och genomförandet är de dock inte invändningsfria, utan kräver oavlåtligt besinnande och formulerande.
Det är således inte bara det moraliska imperativet som väcker aggression. Det är också självuppskattningen, att vissa tänker så rätt att de inte behöver argumentera. Avskyn mot kulturvänstern och feminismen skulle alltså möjligen kunna härröra inte enbart från att de får det att skava i samvetet. Att möta motstånd med hån eller tystnad, att kräva självkritik av andra grupper men inte den egna och att ha olika måttstockar för olika kategorier kommer alltid att vara inte bara tvivelaktigt utan psykologiskt prekärt. Den evigt anklagade blir inte samarbetsvillig, utan fientlig, såvida han inte är självutplånande. Och det brukar inte heller väcka respekt.
Men jag tror att hatet vore mindre hätskt om samvetet inte samtidigt kände att kulturvänsterns och feminismens samhällsanalys i sina förnuftiga delar är relevant, nödvändig och moraliskt oavvislig; att själva basen i dem är ofrånkomlig.
Indignationsprivilegiet ska man vara rädd om, utan att förlama motståndare. Sökandet efter det goda och rätta är en oklanderlig uppgift. Och krävande för alla. Dessutom gör den nytta. Historiskt tycks mänskligheten röra sig framåt på de punkter som intresserar samvetet. Resten är idéer om hur vi ska kringgå samvetets protester och slippa ändra på något.