Över hela jordklotet låter debatten om budgetsanering som om två sidor talar förbi varandra.
På den ena sidan finner man dem som hävdar att regeringarna till varje pris måste få ordning på underskotten. Att de offentliga finanserna varaktigt stabiliseras är nödvändigt för att finansmarknaderna ska bli lugna, säger de. Med gemensamma insatser för att balansera budgetarna stärks förtroendet. Och med stärkt förtroende stiger konsumtion och investeringar.
Enligt denna uppfattning expanderar ekonomin om budgetunderskotten minskas. Som bevis för att detta inte bara är en hypotetisk möjlighet pekar förespråkarna för finanspolitisk stabilisering på Danmark i 1980-talets början, Irland mot 1980-talets slut och Finland på 1990-talet.
På den andra sidan finner man dem som hävdar att ökade offentliga utgifter fortfarande behövs för att efterfrågan ska hållas uppe. Den privata konsumtionen förblir svag, inte minst där fortsatt hög arbetslöshet leder till att konsumenterna håller hårt om plånboken, oroliga för framtiden som de är. Dessutom invänder kritikerna att bevisen till stöd för att finanspolitisk stabilisering leder till expansion är bristfälliga. I samtliga fall där stabiliseringen påstods medföra expansion växte ekonomin på grund av någon tredje faktor. Danmarks växte trots nedskärningar i de offentliga utgifterna, därför att räntorna, från början tvåsiffriga, sjönk. Irlands och Finlands växte trots nedskärningar därför att valutakursen föll brant, vilket stimulerade exporten.
Världsekonomin i dag behöver efterfrågan mer än någonsin och kan inte lita på någondera mekanismen. Räntorna i många länder ligger redan nära noll. Och alla länder kan inte skriva ned sina valutor på samma gång.
Vem har då rätt? Vi föreställer oss att konsumenter och investerare sitter i en bil som rusar rakt mot en tegelmur. Den förare som trampar på bromsen inger passagerarna större förtroende. Passagerarna är förmodligen sydeuropeiska företag. De förstår att det finanspolitiska läget i deras länder är ohållbart. De vet att en statsbankrutt vore förödande. De ser ekonomin rusa mot en tegelmur och håller andan, men om de märker att regeringen menar allvar med att trycka på bromsen kan de andas ut. I det fallet kommer en finanspolitisk stabilisering att stimulera dem att investera mer.
Det innebär inte att Grekland, Portugal och Spanien kommer att expandera lika kraftfullt som Danmark, Irland och Finland gjorde på 1980- och 1990-talen. De kan inte devalvera för att få fart på exporten. Men de kan sänka räntorna genom att eliminera risken för statsbankrutt. Då kan bankerna låna av varandra till lägre kostnader och därmed ge företagen billigare lån. En trolig följd är att investeringarna blir högre än pessimisterna befarar.
Men det som eventuellt fungerar i södra Europa har inte en chans att fungera på andra håll. I andra G-20-länder, bland andra USA, Tyskland, Kina och Japan, glider bilen fortfarande fram på en väg utan hinder. Den finanspolitiska hastigheten kan vara hög – det vill säga underskotten kan vara stora – och någon tegelmur skymtar inte. Räntorna på statsskulden är alltjämt låga. Om passagerarna blir nervösa stiger räntorna. Än så länge har de inte gjort det.
I dessa länder skulle en finanspolitisk stabilisering alltså inte påverka förtroendet positivt. Den möjligheten kan uppstå i framtiden, då tegelmuren kommer i sikte. Men än syns den inte vid horisonten, och därmed skulle det inte uppstå någon sådan positiv effekt på den privata konsumtionen som kunde bli en buffert när de offentliga utgifterna sänks. Nedskärningarna skulle kraftigt minska tillväxten.
Slutligen har vi gränsfallen, som Storbritannien. Finansminister George Osborne inskärper att hans lands finanspolitik är riskabelt ohållbar och han har föreslagit drakoniska nedskärningar.
Andra hävdar raka motsatsen och påpekar att räntorna alltjämt är låga och att lånekostnaderna netto redan under den föregående regeringen var planerade att sänkas med närmare två tredjedelar fram till 2014–15.
Man får nästan intrycket att regeringar som den brittiska försöker manipulera den privata sektorn att tro att de hårda villkor som krävs för att en finanspolitisk stabilisering ska leda till expansion redan är uppfyllda. De verkar vilja terrorisera den privata sektorn så att konsumenter och investerare, den dag den finanspolitiska bilan faller, blir så lättade över att katastrofen är avvärjd att de ökar sina utgifter. I så fall spelar politikerna ett farligt spel, som är beroende av högre framtida utgifter genom att konsumenterna och investerarna får stimulans nu, och de verkliga utgifterna hålls nere just när de behövs som bäst.
Eller också tror politikerna inte på något av detta och skär helt enkelt ned utgifterna av ideologiska skäl, oavsett de ekonomiska konsekvenserna. Men ingen är väl så cynisk att han tror något sådant?
Barry Eichengreen
Översättning: Margareta Eklöf
Copyright: Project syndicate