Under veckorna som gått sedan attentaten i Oslo har jag läst och hört otaliga utsagor med andemeningen att förövaren ”var en av oss”. Han har kallats ”vår egen terrorist” och det har sagts att ”fienden kom inifrån”. Dessutom har det betonats att han är ”lång och blond”.
En orsak till våndorna över det blandade samhället ligger nog just i synen på terroristen i Norge som ”en av oss”. Med det sägs samtidigt vilka som inte tillhör. Den eviga främlingen, hon som för alltid placerats i underläge och ska skyddas med olika knappar på rockslaget, förstår än en gång att hon är utanför. Hon är kompisen i Rör inte min kompis, hon är den olika i Vi gillar olika.
När fruktansvärda saker händer blir omsorgen om främlingen och ”de annorlundas” utsatthet, traditioner, seder och tro till en hallelujakör av änglar. I sången finns en tydlig tankefigur: De är inte vi. Därför måste vi förstå dem och vara så ömsinta vi kan. Från vit makt-musiken kommer en spegelvänd text: De är inte vi. Därför måste vi hata dem och vara så ondsinta vi kan.
Båda hållningarna har enklaven och separatismen som följd och ideal, inte det urbana, individbaserade samhället där man inte tror sig veta något väsentligt om en människas inre eller olikhet av utseende och födelseort. Men det rotlösa, kosmopolitiska samhället kostar på. Priset är anonymitet och att se på alla och ingen som främling och frände. Priset är att inte ge efter för välbehaget i att avstå från att ha åsikter om värderingar som man skulle bekämpa om de odlades i det man uppfattar som de egna leden.
De flesta reflekterande personer håller med om att människor inte bör delas in efter nationalitet, kultur och traditioner. Ändå sitter känslan för vem som hör hemma här och vem som bara är gäst så djupt att det är självklart att utbrista att terroristen i Norge ”kom inifrån” och ”är en av oss”, alltsammans förstås självkritiskt, annars skulle just dessa personer inte uttrycka det så oförblommerat.
Någonstans kommer man alltid att dra mentala gränser mellan kategorier av människor. Men om man menar allvar med ett jämlikt samhälle måste det vara provisoriska gränser byggda på insikten att människor har många identiteter. Det måste tillåtas och anses möjligt att bryta sig loss från värderingar och handlingsmönster man är danad i. Och därmed också möjligt för var och en att ha synpunkter på värderingar, seder och idéer utan att detta definitionsmässigt ses som kolonialt.
Idégemenskaper är öppna för alla. Idéer kan prövas och visa sig sämre än alternativen. Idéer kan man lämna. Därför är en lös samhörighet byggd på idéer mindre problematiska än den uppdelning som får sansade personer att se Breivik som ”vår terrorist” och som att ”fienden kommer inifrån”. För jag antar att de inte menar att alla nordbor är högerextrema rasister.
Tanken att Breivik är ”en av oss” har sin upprinnelse i stamtänkande; den är klan- och blodsidén i välmenande form. Om Breivik är någons terrorist och kom inifrån något, så är det de idéer i vars namn han utförde sitt ohyggliga dåd. Att begå handlingar i namn av något, i idéers tjänst, är givetvis en annan sak än att förövaren har vissa egenskaper och är född och uppvuxen på en viss plats.
Jag tror att man måste pröva inställningen att avsäga sig själva idén om vi-et, hembygden och icke-ideologiska gemenskaper. För det krävs ett besinnande av de oförargliga uttrycken för detta tänkande. I lokalpatriotismen och bygemenskapen syns nationalismen i miniatyr och ohöljd detalj: Vem var det där som gick nerför gatan? Hon hörde inte hit. Vem har bott här i flest generationer och väger därmed tyngst på vågen?
I byn säger man ”så här gör vi här”, och det räcker som argument. Men att man gör på ett visst sätt på den här platsen och alltid har gjort så är inget argument. Gemensamma angelägenheter är ständigt föremål för prövning. Prövningen grundas i hederligt redovisade moralfilosofiska överväganden. Färg, bakgrund, antal år i byn och social position i världsordningen hos den som för fram argumenten är inte en fråga.
Mitt första möte med lokalpatriotism var i Dala-Demokraten. Jag kom från Stockholm och deltog i en skidtävling i Borlänge. Jag var nio år. Rubriken nästa dag var: ”Sju dalasegrar i Kvarnsvedsloppet.” Konstigt. Det var ju nästan bara masar och kullor med i tävlingarna. Hur kunde deras segrar då vara anmärkningsvärda och varför var de viktigast? Varför var jag utanför i Dalarna? Var inte skidåkningen vår samhörighet, vår provisoriska gemenskap? Varför antogs läsarna bara var intresserade av folk från trakten?
Det tänkande som gav rubriken ”Sju dalasegrar i Kvarnsvedsloppet” är ingen naturlag och bör inte befrämjas. Att odla orubbligt starka gemenskaper – det gäller även utstötta grupper – må vara lockande och begripligt av historiska skäl och trygghetsskäl, men det gör något med människornas syn på varandra.
Gemenskapen skapar främlingen.