År 1990 hade Sverige en sysselsättningsgrad på 84 procent. Med motsvarande aktivitet i dag skulle 5 miljoner svenskar jobba, men enligt prognosen för 2009 blir det bara 4,37 miljoner.
Finansministern hoppas att jobbskattesänkningarna, kronjuvelen i alliansens politik, ska ge 75.000 nya jobb. Resultatet av kampen mot arbetslösheten är alltså en kalkylerad brist på en halv miljon jobb, och 1,5 miljoner människor i utanförskap, enligt regeringens eget sätt att räkna.
Mot denna bistra bakgrund kunde man tro att arbete skulle uppmuntras i Sverige. Tyvärr talar mycket för motsatsen.
De människor som ökat sitt knegande till följd av skattesänkningarna på 100 miljarder kronor är, enligt Institutet för Näringslivsforskning, framför allt pensionärer och studenter. Anledningen är att dessa grupper är flexibla, de kan jobba några timmar här och där, och får tack vare skatteavdraget behålla merparten av lönen.
Personer som verkligen befinner sig utanför tvingas däremot till ett ofta fruktlöst sökande efter färdigpaketerade heltidsjobb mellan nio och fem. Bara antalet socialbidragstagare är nu uppe kring 100.000, och i denna grupp är marginaleffekten inledningsvis 100 procent.
Den som är fast i bidragsförsörjning kan inte ta småjobben som leder in på arbetsmarknaden, eftersom man då riskerar sin inkomst. Signalen från systemet blir: vad du än gör så JOBBA INTE.
Trots detta envisas dryga 70 procent i vuxen ålder med att arbeta och betala skatt. Men den så kallade utbyteskvoten, alltså det man får kvar av varje intjänad krona, är i snitt 37 öre. Marginalskatten ligger högst i världen; i praktiken får en löntagare med några års högskoleutbildning och studieskulder bara behålla en tredjedel av löneökningen, pengar som sedan beskattas igen när de används.
Signalen från staten? Vad du än gör, så JOBBA INTE. I varje fall inte vitt, på övertid eller med något du tycker är ansträngande/ansvarsfullt/obekvämt/krävande/trist.
När mediedrevet går mot makthavare som står bakom detta system – till exempel en Wanja Lundby-Wedin eller en Thomas Bodström, för att de har för många sidouppdrag, arbetar för mycket, tjänar för mycket – anar man en viss skadeglädje. Låt dem koka i sitt eget spad, skrockar skatteplanerarna på Strandvägen.
Men är det inte något absurt över denna klappjakt på människor som gör saker, när huvudproblemet är det motsatta? Ska Thomas Bodström stå vid skampålen för att han fakturerat någon miljon som advokat samtidigt som han sitter i riksdagen?
Att vara parlamentariker är ett förtroendeuppdrag. Förtroendet för Bodström tycks vara så monumentalt att han kryssas in i kyrkofullmäktige mer eller mindre mot sin vilja, och mycket väl kan bli nästa ordförande för landets största parti.
Naturligtvis ska journalisterna granska vad en sådan mångsysslare uträttar i riksdagen, så att väljarna exempelvis får klart för sig att han skriver mediokra motioner, eller talar med kluven tunga i integritetsfrågor. Men fokus i rapporteringen ligger nu inte där, utan på pengarna.
Enligt Bodström själv har extrainkomsten använts till renovering av hans hus. Här är den svenska modellen utformad på ett sådant sätt att hundra kronor på Bodströms faktura till klienten blir en tia i handen på den hantverkare han själv anlitar. Resten går till stat och kommun.
Med sådana skattekilar är påhugget som advokat mer eller mindre ideellt, om intäkterna används till vita tjänster. Man kunde tänka sig att lite uppskattning, för den inbetalda skatten till offentliga nyttigheter, fungerade som en psykologisk ersättning för utebliven kosing. Tvärtom skickar även massmedierna signalen, att vad du än gör så JOBBA INTE extra.
Är de riksdagsmän som bara sitter av tiden och inte har några sidouppdrag bättre lagstiftare än en manisk jurist med hundra järn i elden?
Jag tvivlar.
Många känner igen mönstret från arbetslivet. Den som tar initiativ uppfattas lätt som besvärlig, eftersom det rubbar cirklarna, förrycker ackorden. Ju mindre du tar dig för, desto mindre risk för kritik.
Inom organisationer som polisen, där man saknar konkurrens, blir resultatet av denna anda förödande. Utfört arbete genererar ju till synes bara mer arbete, medan passiviteten tiger still.
Det svenska skattesystemet är anpassat till denna ogina atmosfär. Varför skulle vi annars straffbeskatta just arbete som om det vore brännvin, tobak eller koldioxid, när det finns alternativa inkomstkällor för staten?
Flera av årets mediedrev har gått mot personer som anses ha för många uppdrag, och följaktligen jobbar jämt. Det är ganska sjukt.