Föga tvivel råder om att det iranska kärnenergiprogrammets mål är att utveckla atomvapen. Världens möjligheter att förhindra det är ytterst begränsade.<
Den iranska regimen har i åratal arbetat på ett kärnenergiprogram och långdistansmissiler. Slutsatsen är entydig: landets ledare är fast beslutna att bygga kärnvapen, eller i varje fall ta sig över den teknologiska tröskel där det bara behövs ett enda politiskt beslut för att målet ska nås.
Den sistnämnda kursen skulle rimligen hålla Iran inom ramen för icke-spridningsavtalet (NPT), som det har undertecknat. Men ingen kan tvivla på ledningens avsikter. Annars vore Irans kärnenergi- och missilprogram ett meningslöst slöseri med pengar. Iran behöver ingen teknik för att anrika uran. I landet finns bara en civil reaktor med bränslestavar från Ryssland, och den iranska teknologi som nu arbetas ut kan inte användas i den.
Om man vill ha kärnvapen måste man emellertid anrika uran. Iran bygger dessutom en tungvattenreaktor, enligt uppgift för forskningsändamål, men en sådan behövs också när man ska bygga en plutoniumbomb.
I strid med NPT har man hemlighållit betydande delar av detta program. Man har lagt ned miljoner dollar på olagliga inköp av anrikningsteknik och ritningar av kärnvapen från den pakistanske kärnfysikern A Q Khan, ”den pakistanska bombens fader”. Iran försökte dölja dessa transaktioner i många år tills de avslöjades när Libyen började samarbeta med väst och röjde Khans nätverk.
Ett Iran rustat med kärnvapen skulle drastiskt ändra den strategiska balansen i Mellanöstern. I bästa fall hotar en kapprustning med kärnvapen att föröda denna redan instabila region, och den skulle äventyra NPT med långtgående globala konsekvenser.
I värsta fall tjänar kärnvapen Irans ”revolutionära” utrikespolitik i regionen, som ledarna har fört sedan Islamiska republikens födelse 1979. En utrikespolitik som förrycker status quo kombinerad med kärnvapen och missiler är en mardröm för Israel, som åtminstone kan slå tillbaka, och även för Irans arabiska grannar och Turkiet, som saknar kärnvapen.
Staterna kring Persiska viken, inklusive Saudiarabien, känner sig i själva verket långt mer hotade till sin existens än vad Israel gör. Europas säkerhetsprofil förändras också dramatiskt om Iran har kärnstridsspetsar och långdistansmissiler till förfogande.
Alla försök till förhandlingar har varit fåfänga och Iran fortsätter att anrika uran och förbättra sin kärnteknologi. Sanktioner är värdefulla men fungerar bara på mycket lång sikt, och någon förskjutning i maktbalansen inom landet är inte att vänta på kort sikt. Det är alltså bara en tidsfråga tills Irans grannar och det internationella samfundet står inför ett ödesdigert val: antingen att acceptera Iran som kärnvapenmakt eller att slå fast att blotta utsikten leder till krig.
President Obama har redan klargjort att USA inte på några villkor går med på att Iran får kärnvapen. Israel och Irans arabiska grannar i Persiska viken har samma inställning.
Nästa år blir avgörande. Israels regering uppgav nyligen att Iran når kärnvapentröskeln inom nio månader, och Iran kan bli en viktig fråga i den långa upptakten till presidentvalet i USA i november 2012. Och ingen tror väl att Israels nuvarande regering skulle stå bredvid och se på medan Iran blir en kärnvapenmakt.
Talet om militär intervention – under rådande förhållanden flyganfall – ska inte tas på allvar. Att Irans kärnvapenprogram skulle kunna utraderas från luften är föga troligt. En attack skulle säkerligen fördömas i stora delar av världen, och ett militärt ingripande banar alltså diplomatisk väg för en iransk bomb.
Hur skulle Mellanöstern se ut efter en sådan konfrontation? Den iranska oppositionen skulle sannolikt bli det första offret för en militär aktion av väst, och på andra håll i regionen skulle den arabiska våren dränkas under en väldig västfientlig våg av solidaritet med Iran. Regionen skulle drivas tillbaka in i våld och terror i stället för att fortsätta sin omvandling underifrån. Effekterna på den globala ekonomin skulle bli lika betydande, för att inte tala om de humanitära följderna.
En diplomatisk lösning i sista minuten förefaller osannolik med tanke på att kärnvapenfrågan spelar en avgörande roll i den iranska regimens fraktionsstrider, där alla som vill ha en kompromiss förlorar. Irans ledare verkar också utgå från att landet är för stort och starkt för att slås ut av sanktioner eller flyganfall.
Historiskt har vägen till katastrof i regel varit belagd med goda avsikter och grova omdömesfel. Det kan ske igen 2012, när felberäkningar på alla sidor kan röja vägen till krig eller till ett kärnvapenrustat Iran – eller till båda. En ytterligare upptrappning i Mellanöstern kulminerar förr snarare än senare i dessa skrämmande möjligheter såvida man inte finner en diplomatisk lösning, eller diplomatin i varje fall kan vinna tid.
Tyvärr är det föga troligt att det sker 2012. Det finns inga utsikter till att USA inleder diplomatiska samtal med Iran, och därför faller bördan att organisera och leda sådana ytterst känsliga förhandlingar på Europa. Och som Iran mycket väl vet har de europeiska ledarna annat att tänka på.
Översättning: Margareta Eklöf.
Copyright: Project Syndicate 2011.