Skrämmande nyheter från skilda delar av världen förmörkar min semester. Terrorn i Norge förfärar genom sin oförutsägbarhet. Men den följdes av något lika oväntat. Norge besegrade snabbt terrorn med imponerande sammanhållning och ett orubbligt försvar av demokrati och öppenhet.
Svälten i Somalia förblir tragisk. Torka, avsaknad av en fungerande stat och en sen internationell respons orsakar svältkatastrofen.
För mig är det inte omfattningen som skrämmer mest. Riktigt otäckt blir det när medierna inte ens rapporterar. Följaktligen är det inte medierna som rapporterar den otäckaste nyheten denna sommar. Den nyheten finner jag på hemsidan hos Centret för is- och snödata i Colorado. Där har jag dag för dag följt hur polarisen denna sommar smälter i rekordfart. Nu är det öppet vatten från Atlanten till Stilla havet. Det tidigare rekordåret var 2007. Då var den istäckta ytan i slutet av sommaren bara 70 procent av genomsnittet under 1900-talets två sista årtionden. Efter 2007 följde dock tre år med lite större istäckta områden. Man började nästan hoppas att klimatskeptikerna skulle ha rätt.
Men i sommar bar det av i rekordfart igen. Isytan somrarna 2007 och 2011 ligger långt under slumpvariationen under tidigare årtionden.
Om det varit en väljarundersökning hade det hetat att förändringen av isytan är statistiskt säkerställd. Trenden pekar mot kraftiga klimatförändringar under mina barns och barnbarns liv, och motåtgärderna är otillräckliga.
Klimat- och energiforskarna är säkra på att omställningen till ett nytt grönt energisystem kommer att ta lång tid. Omställningen måste därför ske innan vi säkert vet hur allvarlig klimatändringen skulle bli om vi inget gjorde. Det viktiga är nu således inte att mäta isminskningen, utan att mäta effekten av våra motåtgärder. Så varför mäter inte regeringen utsläppen av koldioxid med samma intensitet som de räknar pengar?
Förra veckan rapporterade SCB att den svenska nationalinkomsten vuxit med 5,4 procent under det andra kvartalet 2011. Rapporten kom en månad efter kvartalets slut. Anders Borg kan mysa över 6,4 respektive 5,4 procents ekonomisk tillväxt under de två första kvartalen 2011.
Men miljöminister Andreas Carlgren har ännu ingen aning om koldioxidutsläppen under 2010. Ministern tycks ha mycket is i magen. Till skillnad från Borg så mäter han CO2-utsläppen på årsbasis, och han väntar lugnt i 11 månader innan han får veta vart trenden pekar. Regeringen tycker uppenbarligen att pengar är minst tio gånger viktigare än klimatet.
Det finns mer som förvånar. Carlgren vill nämligen att Naturvårdsverket sänder utsläppsdatan till departementet i början av december, men medier, opposition och allmänhet får se siffran först den 14 december. Vad ska departementet göra med siffran under dessa 14 dagar?
I juni deltog jag i ett möte i Jordanien med arabländernas statistikchefer. De diskuterade hur statistikproduktion ska stå oberoende från regeringsmakten. Alla var eniga om att nya data ska ges samtidigt till regering, medier, opposition och allmänhet.
”Det ska bli slut med ministrarnas försök till datamassage”, sade en stolt statistiker från ett nyrevolutionerat land.
Jag förutsätter att miljödepartementet inte ägnar sig åt datamassage. De kompetenta experterna på Naturvårdsverket skulle blåsa i alla visselpipor om deras data manipulerades. Så varför beslutar inte Andreas Carlgren att Naturvårdsverket ger data för CO2-utsläppen i Sverige 2010 samtidigt till regering och alla andra?
Till nästa år bör han följa Norges exempel och besluta om preliminär rapportering i maj. Under kommande år bör Sverige publicera CO2-utsläpp på samma sätt som BNP-data, helst vid samma presskonferens.
Att regeringen är trög med utsläppsdata är trots allt förståeligt, men att oppositionen med det växande Miljöpartiet inte kräver snabbare rapportering är obegripligt. Vill oppositionen inte ha en datastyrd energidebatt? Data behövs när de uppenbara riskerna med kärnkraften ska vägas mot de lika uppenbara riskerna för klimatförändring från fossila bränslen. Sverige och Frankrike har ungefär dubbelt så mycket produktion av kärnenergi per invånare, och nära halva utsläppet av koldioxid, jämfört med Japan och Tyskland. Det är förvånande att kärnkraften diskuteras separat från klimatdebatten.
Tyvärr lär vi få ett dystert besked den 14 december: den ekonomiska tillväxten i Sverige har sannolikt skett till priset av ökade koldioxidutsläpp. Om det finns några politiska ungdomsförbund som tar sitt ansvar slipper vi vänta till lucia 2012 för att få veta vad som händer med utsläppen under 2011.