Kursen ligger fast. Så kan pressträffen förra veckan med miljöminister Andreas Carlgren sammanfattas. Efter den ifrågasatta vargjakten följer nu arbetet med det minst lika kontroversiella beslutet att förbättra vargstammens genetik. Samtidigt fortsätter den skriftliga bataljen – eller dialogen som Carlgren kallar det – mellan rege­ringskansliets och EU-kommissionens jurister. Nu på nivån ”formell underrättelse”. Ett fall för EU-domstolen blir det först efter ytterligare en vända av meningsutbyten. Eventuellt.

I sitt försvar av förd politik poängterade miljöministern gång på gång att svensk rovdjurspolitik ska bestämmas i Sverige och inte i Bryssel. Det är en argumentation som raggar EU-kritiska landsbygdsröster och bäddar för kommentarer som: ”Ja, men då måste ju Malta få bestämma över sin småfågeljakt.” Det är att hamna i ett träsk av irrelevanta jämförelser. Maltas småfågeljakt ingår inte som en del i en genomtänkt politik för bevarande. Det är en jakt som är mycket mer okontrollerad och vars konsekvenser är i det närmaste omöjliga att bedöma för olika arter.

Miljöministern har ett betydligt starkare kort att spela, och det är obegripligt att han inte plockar fram detta. EU-kommissionens rådgivande organ i rovdjursfrågor LCIE (Large carnivore initiative for Europe) stöder Sveriges vargpolitik. Denna grupp samlar tungviktarna bland rovdjursforskare i världen. Säg Luigi Boitani, Alistair Bath eller Ilpo Kojola, och de flesta vargälskare får något vått i ögonen. LCIE är en arbetsgrupp under IUCN, Internationella naturvårdsunionen, och dess tolkning är att den svenska vargjakten inte strider mot EU:s habitatdirektiv. De konstaterar också att jakten inte äventyrar vargstammens livskraft.

Den internationella rovdjursgruppen poängterar att den svenska vargstammen är en av de  mest välstuderade i världen, vilket möjliggör en stark kontroll och uppföljning av jakten. Utan denna kunskapsbas hade forskareliten inte ställt sig bakom den förda politiken. Exemplet Sverige kan därför inte sätta praxis för all vargförvaltning i Europa.

År 2008 författade LCIE en rovdjurspolicy som EU-kommissionen antog, och denna skrivelse präglas av en betydligt mer pragmatisk hållning till rovdjursförvaltningen än vad många debattörer vill att EU:s direktiv tillåter. Bara om hänsyn tas till regionala, ekonomiska och sociala kontexter blir politiken långsiktigt hållbar. Det är sympatiskt och i linje med EU:s ambitioner att stärka den regionala förvaltningen på miljö- och naturvårdsområdet. Tänk: EU:s Östersjöstrategi.

Medan EU:s miljökommissionär Janez Potocnik låter hälsa från London att han är kritisk till att Sverige genomfört jakt före utplantering, hävdar LCIE att jakt kan vara ett effektivt sätt att öka acceptansen för varg, och därmed underlätta för åtgärder som ökar den genetiska variationen i stammen. Processinriktad, adaptiv, modern naturvårdspolitik står mot stelbent och centralistisk direktivtolkning. Om Potocnik beslutar att ställa Sverige inför EU-domstolen för jakten på varg, ifrågasätter han samtidigt den expertis som dragit upp riktlinjerna för den verksamhet han själv ansvarar för. Det vore ytterst märkligt.

Den internationella rovdjursgruppen LCIE har dock en viktig poäng i att det temporära målet 210 vargar inte får permanentas. De efterlyser också en gemensam förvaltning av den norsk-svenska stammen. Det vore klokt men är i dagsläget inte särskilt realistiskt. Stortingets mål för vargförekomsten i Norge är tre vargkullar. Då finns det inte många ulvar att samarbeta om.

I debatten påpekas ofta att Finland fälldes i EU-domstolen för sin skyddsjakt på varg. Det är inte sant. Finland friades på tre av fyra punkter, och rättegångskostnaderna delades mellan Finland och EU- kommissionen. De facto bedrivs en omfattande skyddsjakt på varg i Finland och målet är avslutat.

Sverige har ett annat utgångsläge i diskussionen med kommissionen, och det är förmodligen avgörande att insatserna för att motverka inavel kommer i gång under året. Risken är annars att EU-kommissionen förbjuder vargjakten nästa år, och då blir det svårare att få acceptans för den utplantering av valpar och vuxna djur som så väl behövs. Miljörörelsens anmälan av vargjakten har i så fall lagt krokben för en politik som på allvar vill förbättra vargstammens genetiska hälsa. Vargen blir den stora förloraren.

I dag träffas tjänstemän och experter på Kolmården. Djurparkerna bör tänka både en och två gånger innan de säger nej till utplantering av valpar i vår. Det är inte etiskt okomplicerat att hålla stora rovdjur i hägn. Djurparkerna motiverar sin exi­stens med att de är aktiva i bevarande­arbetet, håller genpooler och bidrar med djur till utplantering för att rädda hotade arter. Nu har de all chans i världen att visa att det inte bara gäller vitryggig hackspett eller lodjur till Polen.