Två odiskutabla sanningar har redan formulerats många gånger de senaste dagarna:
1) Michael Jackson var en unik konstnär, som representerade kulmen på fenomenet LP-skivan och genombrottet för fenomenet rockvideon. Björn Ulvaeus och Benny Andersson lär rösta på Piratpartiet innan den dag kommer när någon slår Jackos världsrekord på 107 miljoner sålda ex av ett album.
2) Michael Jackson var en tragisk människa, vars genombrott som underbarn före skolåldern kapslade in honom i en bubbla han aldrig tog sig ur. Bara genom att leverera ständigt större succéer och stöpa om sig själv orkade han leva.
Det är en jobbig insikt att det första hänger ihop med det andra. En individualistisk kultur kommer alltid att värdera extrema prestationer, som ofta har en extrem bakgrund. I spelet om den ultimata bekräftelsen var vi alla med om att ta livet av Michael Jackson.
Kanske finns det också en annan sensmoral i denna saga. Även om mannens karriär och död var exceptionella har celebritetskultens mörka sidor mycket att lära dagens förvirrade ungdomar.
De som tror att allt blir toppen bara man vinner ”Idol” har fått en tankeställare av bildkavalkaderna från Michael Jacksons liv.
När jag var barn på 60-talet trodde man att det mesta hade varit öken dessförinnan. Vad kunde ha funnits före Beatles och den sexuella revolutionen?
Skogsmulle och söndagsskolan, på sin höjd.
Det var förstås ett barnsligt missförstånd. Men det finns ändå ett kulturellt skifte i det västerländska samhället, som markerar övergången från en livshållning till en annan.
Om det ska hängas upp på något enskilt decennium och någon enskild individ är det snarast 1940-talet och Frank Sinatra. I did it my way. Efter kriget uppstod i USA ett nytt mansideal, som betonade frihet, festande, kreativitet och celebritet på bekostnad av den grå familjeförsörjaren.
Den så kallade ungdomskulturen som kom lite senare, när tonåringar blev en distinkt konsumentgrupp med köpkraft och egen smak, gav bara överväxel åt Sinatratrenden. Nu kunde alla – teoretiskt – göra saker på sitt sätt, bli vem de ville, växa till stjärnor.
Maybe someday your name will be in lights, saying ’Johnny B. Goode tonight’, som ett annat tragiskt geni, Chuck Berry, diktade i rocklåtarnas rocklåt 1955.
Att USA äter framgångskultens ikoner är inget nytt. Elvis Presleys långa utförsbacke hade slående likheter med Michael Jacksons, som symboliskt gifte sig med dottern till ”The King” 1994.
Genom scenografi, ätstörningar, mediciner och kirurger gjorde dessa män om sig själva, radikalare än vi andra har mod, pengar och drivkrafter att göra. De blev Jesusfigurer på den sekulära individualismens kors.
Ingen vill väl vrida klockan tillbaka till tiden före Sinatra, Berry, Elvis och Jackson. Friheten att bli någon annan än den man föds till, att konsumera livsstilar, är ett fantastiskt påfund.
Men denna frihet har ett pris, framför allt för unga människor. Problemet borde diskuteras mer, för det har bäring på både den skenande psykiska ohälsan bland unga, och den skenande ungdomsarbetslösheten.
Av 1 042 programpunkter under politikerveckan i Visby kommer över 100 att beröra det faktum att var fjärde ung svensk går utan sysselsättning. Det är inte en dag för tidigt att denna tickande bomb plockas isär.
Celebritetskulten, arbetslösheten och de psykiska problemen är uppenbart besläktade. Dels på så sätt att ungdomar mår dåligt av att inte ha en uppgift, att inte ”vara något”, dels på så sätt att många hellre går sysslolösa än accepterar ett jobb med låg glamourfaktor.
Om Michael Jackson eller Zlatan Ibrahimovic är normen tar det emot att börja städa på äldreboendet.
Här finns ett växande dilemma, särskilt för unga killar som i snitt har sämre betyg i skolan än tjejerna, och dras med ännu snävare ramar för vilka jobb som matchar deras värdighet.
I verkligheten finns det inte längre några skitjobb. Serviceyrken som städare, vårdare, barnskötare, taxichaufför eller kassabiträde är hyggligt betalda, och kan ge nog så mycket tillfredsställelse i mötet med nöjda klienter.
Jämfört med arbetslöshet är alternativen alltid att föredra. Det som står i vägen är glamourstressen, att somliga jobb inte har tillräckligt hög status i en Jacko-kultur där the sky is the limit.
Sverige hade skyhög ungdomsarbetslöshet under socialdemokraten Göran Persson och den är lika skyhög under moderaten Fredrik Reinfeldt. Samma sak med den psykiska ohälsan.
Politiken står handfallen, eftersom detta i så hög grad är kulturella fenomen. Alltså är det upp till oss alla att fundera över vilka ideal och värderingar vi skickar vidare till kommande generationer.