Det är på Bokmässan i Göteborg. Jag vill tala med Ryszard Kapuscinski om världens själ men det går inte. Dels för att det är omöjligt, dels för att samtalet förs på ett språk som varken är hans eller mitt, inte polska och inte svenska utan engelska. För att alla ska förstå. Jag undrar vad som går förlorat.
Seminariet heter "I historieberättaren Herodotos fotspår"; i sin kommande bok reser världsreportern Ryszard Kapuscinski i sällskap med Herodotos. Jag tänker att Kapuscinski inte behöver gå i någon Herodotos fotspår, men det visar sig att han alltid har gjort det. I vilket fall sedan han i tjugoårsåldern sändes ut för att skriva om Indien i tidningen De ungas standar och fick en bok som reselektyr av redaktören och det var Herodotos.
Man kan tycka att det finns många likheter mellan Herodotos och Kapuscinski, inte minst att båda visar hur människan formas av tid och miljö. Att geografin och markens beskaffenhet, att klimatet är avgörande för att förklara historien.
Skillnaden är att Kapuscinski tar reda på det personligen. Där Herodotos stannar i en hamnstad och frågar ut sjömännen tar Kapuscinski båten dit där svaren finns. Där Herodotos tar emot information och behandlar den reser Kapuscinski rakt in i dess mörka hjärta.
Det är mycket Afrika hos Kapuscinski, otroligt mycket sol - detta massförstörelsevapen.
En hetta som gör det omöjligt att gå, omöjligt att sitta, ligga, köra bil. En hetta som utplånar all energi, alla upplevelser och all nyfikenhet. Utom Kapuscinskis.
Som kulorna studsar av en afrikansk härskare för att andarna ser till det rår solen inte på Kapuscinski. Lyser rakt igenom honom utan att göra någon skada. Och som på en röntgenbild skiner själen igenom. Det är så med de stora författarna, Proust, Primo Levi, Montaigne, Beckett, Kapuscinski - människan lyser igenom texten. Historien är alltid en historia berättad av någon, en människas berättelse.
Svenskar är lyckligt lottade som har samma ord för historia och alltså förstår att historien är en berättelse. Att det inte finns någon världshistoria, det finns bara historier om världen. Ingen vinkel utom den mänskliga. Det gäller bara att inte tappa bort den.
Ett redskap till att hålla reda på vad som är mänskligt är Kapuscinski. För vilka ohyggligheter han än beskriver så finns det en gräns för berättelsen, en mänsklig form, annars skulle vi inte stå ut.
Hur står han ut? När soldaterna i Uganda kommer i sina jeepar, stjäl fisken byborna fångat och stjälper upp ett lik i dess ställe, fisken som är så fet för att den livnärt sig på lik som andra soldater slängt i sjön.
Hur står han ut med allt lidande, allt krig som inte går att skriva om - han påstår att bilden av kriget inte går att förmedla. Ändå gör han det. Överför bilden från fronten, den ohyggliga vägen dit och därifrån. Ett vidrigt krig på en gudsförgäten plats och Kapuscinski bönfaller om att bli ditsänd.
"Det enda man borde göra är att sitta vid sitt skrivbord och skriva", säger Kapuscinski. Och citerar Pascals ord om att människans olycka har en enda orsak - hennes oförmåga att sitta stilla i sitt rum.
"Hemma är där mina böcker är", säger han.
"Hemma är i böckerna", säger jag.
Men den sortens anspråksfulla liknelser bör man passa sig för när det gäller Kapuscinski. Inga svepande formuleringar. Kapuscinski är de precisa observationernas virtuos. Hettan, stanken, dofterna, händelserna som ger varand-ra, orsak och verkan, personerna - huvudpersonerna. Det vänliga ordet.
Han skriver om människor vars enda hopp är ett vänligt ord av historien. Kapuscinski ger det som han själv önskar - ett vänligt ord. Hos Kapuscinski överlever vänligheten alltid på något sätt. Även när man måste betala för den.
Det finns en mycket rolig historia om det i "Ebenholts", det är nära mellan fars och tragedi, och en bild är alltid mycket mer än en bild hos Kapuscinski. Som bilden av portugisernas flyttlådor när Angola blir fritt, en stad av trä som seglar i väg på havet, en vrångbild av en civilisation. Kolonisatörernas yppiga fruktträdgårdar, villor och boskap övergivna. Bara de infödda kvar, mångtaliga och hungriga. Men hur hungriga de än är, hur mycket i behov av ett hus, en ko så rör de inte kolonisatörernas ägodelar. Så inbränt är det att den där boskapen, de där villorna, den där frukten, tillhör inte oss.
Oss.
Kapuscinski skriver aldrig om männi-skor vilkas vardag han inte delat, han skapar ett "oss" och flyttar läsaren in i det. Målmedvetet gör han det. I bok efter bok efter bok.
Jag vill be Kapuscinski att avstå från Herodotos fotspår och resa i Sverige i stället. Inte sitta och tala främmande språk på en estrad, utan göra samma upptäcktsresa här som i Afrika. Rakt in i Sveriges mörka hjärta, dela invånarnas villkor i Brunflo och Ödeshög, att han ska skina igenom oss som midnattssolen. Att han ska bli varse att ett varuhus är den kultplats vi blev tvingade göra oss för att vi inte hade några andra kvar, och att han ska förklara hur det hänger ihop.
*) Herodotos, grekisk historiker, cirka 480-420 f Kr
BODIL MALMSTEN