Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Jasenko Selimovic: Mor, Marx och konkurrensen

Solidaritet i stället för ojämlikhet. Det var den socialistiska drömmen. I praktiken leder politiskt maktmonopol till förtryck medan konkurrensen är en befriande kraft.

Min mamma var en regional höjdare i Kommunistiska partiet. Hon drömde om en solidarisk värld utan konkurrens, där staten kunde tillfredsställa alla behov. Konkurrens skapade orättvisa, tävling, bättre och sämre alternativ, en värld där några fick gå i bättre skola, få snabbare vård – och andra inte. Jämlikheten, som hon värderade högst, kunde inte acceptera det, därför fick inte det privata finnas. Hon var så uppfylld av idén om en värld baserad på solidaritet istället för konkurrens att hon till och med var beredd att acceptera sämre alternativ, så länge alla fick samma sak.

Hennes dröm gick i kras. Det socialistiska Jugoslavien blev ett land där inkompetens styrde, korruption var regel, arbetarna låtsades arbeta och arbetsgivarna låtsades betala dem. ”Kommunismen med det mänskliga ansiktet” visade sig ha hemliga arbetsläger för oliktänkande. Men var låg felet: i själva idén om det konkurrenslösa samhället, eller i praktiken? Om det var fel på praktiken – då kan Sjöstedt och Löfven dra lärdomar av min mors misstag och hitta ett mer förfinat sätt att genomföra idén. Då kan de utradera privata initiativ och konkurrens i välfärden och skapa bättre skolor och effektivare vårdföretag.

Det vanligaste argumentet för konkurrens är att monopol skapar förluster och ineffektivitet. Myndigheter utan konkurrens är inte precis kända för sin effektivitet utan snarare för ineffektiv användning av allmänna medel.

Det andra argumentet är att konkurrens plockar fram lyhördhet för vad medborgarna kräver och därmed skapar en meritokrati. Den (oftast) bättre kvaliteten som privata alternativ har är resultat av att de måste anstränga sig för att få och behålla sina kunder.

Men det viktigaste argument för konkurrens finns i Stanley Milgrams världsberömda experiment. Till sina försökspersoner sade han att de skulle delta i en studie som syftade till att upptäcka nya inlärningsmetoder. Under övervakning av en ”expert” i vit labbrock ombads försökspersonerna att varje gång ”eleven” gjorde fel, ge hen en elstöt. De skulle trycka på strömbrytare märkta med ”lätt chock”, ”måttlig chock”, ”väldigt stark chock” och ”XXX” och för varje misstag skulle de ge allt starkare stötar. Den som kände obehag och vill avbryta uppmanades bestämt att fortsätta. Resultat? 65 procent av försökspersonerna fortsatte upp till högsta styrkenivå – som att döma av knapparnas märkning skulle räcka för att döda ”eleven”.

Milgram visar att de flesta människor är beredda att handla mot samvetets röst och utföra grymheter så länge de tror sig göra det i ett gott syfte – vetenskap i detta fall – och så länge de tror att experternas omdöme är överlägset deras eget. Men experimentet har en viktig och mindre känd fortsättning. Milgram ändrade villkor efter ett tag. Istället för en expert kom det två – som inte höll med varandra. Resultatet? Den slaviska lydnaden försvann. 90 procent av försökspersoner vägrade ge elstötar till ”eleven” när experterna var oeniga.

Experimentet säger att beredvilligheten att blint lyda order ofta är ett resultat av att man utsätts för en monopolistisk auktoritetskälla. När konkurrens råder mellan olika uppfattningar tvingas människor att tänka själva.

Totalitära system som kommunismen och nazismen har endast en auktoritetskälla, politikerna. I Jugoslavien skulle näringslivet tjäna politiken och gömma arbetslösa i olika åtgärder för att visa att socialism avskaffat arbetslösheten. Utbildningen skulle indoktrinera elever i ”rätta” åsikter. Kulturarbetarna skulle skriva artiklar om det hemska konkurranspräglade USA. Kvinnorna skulle klä sig på ett sätt som signalerade politisk medvetenhet enligt devisen: ”Det privata är det politiska”. Ett totalitärt system förvandlar allt till politik och underordnar allt denna monopolistiska auktoritetskälla. Det är därför dessa system kunde få medborgare att göra fasansfulla saker.

I ett kapitalistiskt system är hierarkin svagare och utmanas hela tiden. Näringslivet finns till för att tjäna pengar åt sina ägare (oavsett om det må irritera någon kulturarbetare), kulturen för att den har ett värde i sig, och inte behöver löna sig (oavsett om det råkar irritera någon direktör), skolan lär ut kunskap (oavsett om det irriterar de som vill att den sprider ”medvetenhet”), och modet är huvudsakligen en privatsak, inte politik. I ett kapitalistiskt system konkurrerar intressen, ideal och uppfattningar om det goda, och det skapar ett sunt och fritt samhälle. Sedan franska revolutionen finns denna konkurrens i politiken, sedan renässansen i finans-ekonomin, och sedan den vetenskapliga revolutionen har varken präster eller kungar monopol på sanning.

Kamrat Marx och min mor lyckades, trots goda intentioner, enbart skapa förtryck och ofrihet. Inte för att de felaktigt tillämpade goda idéer utan för att idén om det konkurrensfria samhället skapar samhällen utan alternativ – och därmed ofrihet. Därför ogillar jag försök att begränsa konkurrensen i välfärden. Varje sådan begränsning innebär en överföring av enorm makt till politikerna och minskar vår frihet att välja alternativa liv.

Jasenko Selimovic blir i höst EU-parlamentariker.

Jasenko Selimovic blir i höst EU-parlamentariker. Han träder in på den plats för Folkpartiet som Marit Paulsen lämnar. Denna text är därför hans sista som fristående kolumnist på ledarsidan.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.