Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Jasenko Selimovic: Utan bildning blir vi ofria

Bildning betraktas i Sverige som något otidsenligt och elitistiskt. Men utan egen kunskap om kulturarvet och samtal med andra som känner det får individen svårt att växa och bli självständig.

Mina skolkamrater lever utspridda över världen, ett resultat av ett krig som skingrade oss. Det ger oss en möjlighet att jämföra. Till exempel vad våra barn, som är i början av tonåren, läser. I USA läser de just nu Gilgamesheposet, en av de cirka 20 böcker de måste läsa detta läsår. I Storbritannien brottas de med bland annat Homeros ”Odysséen”, Maya Angelou, Anne Frank (cirka 15 obligatoriska böcker i den skolan). I Australien Herman Melville, Charlotte Brontë, John Steinbeck, Marguerite Duras (15). I Österrike Shakespeares ”Romeo och Julia”, Margaret Atwood samt väldigt mycket poesi, inklusive Susanne Vega (20), i Kroatien Ovidius, Sofokles, JD Salinger, Molière (30). I Sverige ska mitt barn snart ta sig an sin första obligatoriska bok – i form av högläsning av en lärare.

Svensken gillar inte när detta påpekas. Särskilt inte om invandrare gör det. På en gång börjar man mumla att det inte stämmer, att barn läser frivilligt här, att andra länder är traditionella, konservativa och att barn där är mindre fria. Samtidigt erkänner man gärna att bildning betraktas som elitistiskt. I Sverige beskrivs bildning som ett ord ”tyngt av tradition och auktoritativa tolkningar”. Vänstern förklarar den vara del av ”en kolonial västerländsk diskurs” där den borgerlige mannen haft rätt att definiera vad bildning är. Högern ser den som en onödig lyx, som dessutom gör en arbetslös, och näringslivet kräver sänkt studiebidrag.

Även vissa liberaler tycker att bildning är ”svår, otidsenlig och kräver mycket”. Ungefär som två skivor knäckebröd utan smör. Smaklöst men nödvändigt ibland. Tas i medicineringssyfte: i fall då barnen inte vet vad Förintelsen är.

Två sätt att se på bildning präglar dagens Sverige. Den första är Socialdemokraternas kluvna inställning. Å ena sidan är bildning något som ”borgarbrackor” ägnar sig åt. Som Lenin sade: ”socialister har inte avslutade universitetsstudier”, ett uttalande som gör intellektuella till klassförrädare. Å andra sidan har socialdemokratin brytt sig om motsatsen till bildning: nämligen utbildning. Det vill säga ett målinriktat förvärvande av avgränsade och formella kunskaper som krävs för yrkeskompetens och anställningsbarhet. I socialdemokratisk skola frågar man: ”ska vi läsa även sidan 78 eller kommer inte det på tentan?” och förväntar sig ett tydligt ja- eller nej-svar.

Den andra varianten av detta är Moderaternas syn. Där är bildning onödigt flummeri. Forskning är däremot bra – så länge den skapar tillväxt. Forskning om industridesign, telekom, fordon, medicin uppmuntras, medan flummare som studerar på estetiska program ska få minskat antal utbildningsplatser.

På den socialistiska – utbudssidan – syftar den svenska utbildningen till att säkra anställningsbarhet. På den moderata – efterfrågesidan – syftar utbildning till att höja produktiviteten och landets BNP. I Socialdemokraternas Sverige är vi alla arbetare i klassens och socialismens tjänst, i Moderaternas Sverige är vi alla till för staten. Arbetslinjen. Dagens svenska bildningstradition är därför i bästa fall bakåtsträvande, i sämsta fall icke-existerande.

Men när Wilhelm von Humboldt i början av 1800-talet gav ”bildningen” dess moderna innebörd var poängen varken klassens eller statens väl. Bildning handlade om individens emancipation. Tanken var att kunskap berikar människan och bygger upp hennes förmåga att relatera till omvärlden. Ger henne en inre kompass. Som i ”educatio”, det vill säga vägvisaren, någon som visar vart man ska. Eller som i ”Auf- klärung” – uppklarande, klargörande, upplysning. Som bör, enligt Kant, leda till ”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”.

Bildning har alltså med växande, förmänskligande att göra. Jag läser, skaffar kunskap, reflekterar, diskuterar och bildar mig därefter en egen, i kunskap grundad, åsikt. Därmed utvecklar jag en självständighet, en autonomi, en personlighet. Bildning är en individualiseringsprocess. Att bli till som människa och som individ.

För det behövs tre saker:

A) Kulturarvet, traditionen – som ger mig en möjlighet att lära känna hur andra före mig, de klokaste, har tänkt på en sak.

B) En omvärld – som jag ska diskutera med och förhålla arvet till, för att undvika blind lydnad under traditionen.

C) En bild, en förebild, ett mål, något som jag strävar efter. Emancipationen är omöjlig om man inte kan säga att något är mer värdefullt och eftersträvansvärt än något annat.

I Sverige förkastar vi A) traditionen, bildningsarvet (vilket min sons litteraturlista vittnar om), därför blir B) vår dialog inte grundad i kunskap utan förvandlas till tyckande. Slutligen vägrar vi C) att värdera saker i bättre och sämre, skapa hierarkier, mål och förebilder – rädda att det skulle reproducera vita västerländska värderingar.

Vi har möjligheter och resurser, biblioteksbussar, konserthus och stadsteatrar, subventionerad kulturskola, skolbesökande fria grupper, bokmässor och stadsbibliotek och ändå, det enda vi erbjuder är – ursäkter. Hur ett land som negligerar bildning kan bli förvånat över den sjunkande kunskapsnivån, är mig en gåta.

Jasenko Selimovic är fristående

Jasenko Selimovic är fristående kolumnist i DN. Han har tidigare varit stats-sekreterare med ansvar för integrationsfrågor och chef för Göte-borgs Stadsteater och Radioteatern.