Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Att återerövra framtiden

KOLUMNEN. Jean Pisani-Ferry är professor i ekonomi och chef för det strategiska sekretariat som är knutet till den franske premiärministerns kansli.

Medelklassen, som utgjorde ryggraden i efterkrigstidens utvecklade ekonomier, vågar inte längre tro på en bättre framtid. För att kunna kvarstå som samhällskompass måste framåtskridandet omdefinieras.

Margaret Thatcher och Ronald Reagan är ihågkomna för sin laissez faire-revolution i början av 1980-talet. De gick till val och vann på löftet om att den fria marknadskapitalismen skulle få fart på tillväxten och höja välståndet. 2016 gick det brittiska Ukips dåvarande ledare Nigel Farage liksom Donald Trump till val och vann på något helt annat: nostalgi. De lovade att ”återta kontrollen” och ”göra Amerika stort igen”, alltså vrida klockan tillbaka.

Storbritannien och USA är inte de enda som genomgår en reaktionär väckelse. I många utvecklade och framväxande ekonomier ter sig det förflutna plötsligt mycket mer spännande än framtiden. I Frankrike hyllar Marine Le Pen den tid då regeringen hade makten över gränserna, höll en skyddande hand över industrin och bestämde om valutan. De lösningarna fungerade på 1960-talet, säger Nationella frontens ledare, och därför kommer välståndet tillbaka om de införs i dag.

Sådant tal slår givetvis an en sträng hos väljarna i hela väst. Många har mist tron på framåtskridandet. De tror inte längre att de får det bättre i framtiden och att deras barns liv blir bättre än deras egna. De ser bakåt för att de inte vågar se framåt.

Framåtskridandet har mist sin glans av flera skäl. Det första är tio års dåliga siffror: för alla under 30 år, särskilt i Europa, är stagnation och tillbakagång nu det normala. Finanskrisen har krävt en tung tribut. Produktiviteten i de utvecklade ekonomierna är alldeles för låg. Det blir små inkomstökningar att fördela, och ännu mindre i åldrande samhällen där färre personer arbetar och de utan arbete lever längre. Denna bistra verklighet blir inte nödvändigtvis bestående, men medborgarna kan ursäktas för att de tror på vad de ser med egna ögon.

Det andra skälet är att den digitala revolutionen eroderar den medelklass som utgjorde ryggraden i efterkrigstidens utvecklade ekonomier. Så länge tekniska framsteg utraderade enkla arbeten var svaret utbildning. Robotisering och artificiell intelligens undanröjer arbetstillfällen på mellannivå och leder till en polariserad arbetsmarknad, där arbete skapas i lönefördelningens båda ändar. Detta är inte ”framåtskridande” för människor vilkas färdigheter har mist sitt värde och som hotas av automatisering.

Ett tredje skäl är den kraftiga snedfördelningen av nationella inkomstökningar i många länder. De sociala framstegen vilade på löftet att frukterna av den tekniska och ekonomiska utvecklingen skulle komma alla till del. Ny, banbrytande forskning visar att 90 procent av amerikanerna födda i början av 1940-talet tjänade mer än sina föräldrar, men att denna andel har minskat i jämn takt ända sedan dess, till 50 procent för dem som är födda vid mitten av 1980-talet.

Endast en fjärdedel av nedgången beror på långsammare ekonomisk tillväxt. Resten kan tillskrivas en allt ojämnare inkomstfördelning. När ojämlikheten når sådana höjder undergräver den själva basen för det sociala kontraktet. Man kan inte tala om framsteg över hela linjen när barn löper 50 procents risk att få det sämre än sina föräldrar.

Det fjärde skälet är att den nya ojämlikheten har en politiskt framträdande rumslig dimension. Högutbildade som lyckas bra i sina yrken gifter sig med varandra och bosätter sig i homogena områden, oftast i stora, välmående stadsdelar. De som blir kvar följer samma mönster och bor mest i fattiga stadsdelar eller småstäder. De valkretsar som Trump vann står för endast 36 procent av BNP, medan de där Hillary Clinton vann står för 64 procent. Stor rumslig ojämlikhet skapar stora grupper där det enda hoppet ligger i att vrida klockan tillbaka.

Framstegstro var ett nyckelelement i efterkrigstidens politiska och sociala kontrakt. Den har alltid ingått i vänsterns dna, men också högern anammade den. Efter 2016 kan man inte längre ta stöd för en idé som föddes under upplysningen för givet.

Alla som vill att framåtskridande ska kvarstå som samhällskompass måste omdefiniera det och bygga upp en motsvarande politisk dagordning.

Även frånsett rädsla för globalisering, tilltagande etiska tvivel på den moderna teknologin och oro för tillväxtens följder för miljön är uppgiftens storlek svindlande. En förnuftig handlingsplan måste väga in makroekonomiska, utbildningsmässiga, fördelningsmässiga och rumsliga dimensioner, och gårdagens lösningar tillhör gårdagen: en samhällspakt för en miljö av tekniskt framåtskridande med hög tillväxt och utjämnande effekter är maktlös i en värld med låg tillväxt och en teknisk utveckling som leder till splittring.

Social rättvisa måste råda också i dåliga tider. I decennier har tillväxten ersatt sunda åtgärder för social sammanhållning. Nu behöver de utvecklade samhällena samhällskontrakt som motstår demografiska förskjutningar, tekniska omvälvningar och ekonomiska chocker.

År 2008 gick president Barack Obama till val på ”hopp” och ”en förändring som vi kan tro på”. Svaret på den reaktionära väckelsen måste vara att ge detta ouppfyllda löfte verkligt innehåll.

Översättning: Margareta Eklöf

Copyright: Project Syndicate

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.