Kolumner

Jean Pisani-Ferry: De unga drar nitlotterna

När problem skjuts på framtiden sker en omfördelning från yngre till äldre generationer. Eftersom de unga inte röstar i lika hög grad bryr sig politikerna mer om andra.

Dagens stora utmaningar – klimatförändring, pensioner, statsskuld och arbetsmarknad – leder till en självklar slutsats: det är relativt sett mycket värre att vara ung i dag än för 25 år sedan. I de flesta länder lyser ändå generationsdimensionen med sin frånvaro i den politiska debatten. För 50 år sedan talades det ofta och högljutt om ”generationsklyftan”. I dag syns den inte längre, till skada för de unga, demokratin och den sociala rättvisan.

Foto: Project Syndicate

Vi börjar med klimatförändringen. För att den ska hållas tillbaka måste vi lägga om vanor och investera i utsläppsminskningar så att framtida generationer får en beboelig jord. Larmklockorna ringde första gången 1992 på FN:s klimatkonferens i Rio de Janeiro, men sedan dess har inte mycket gjorts för att minska utsläppen. Och framstegen efter det viktiga avtalet i Paris i december 2015 blir inte snabba eftersom premissen för det är att större insatser skjuts upp. Det var bara ytterligare fördröjningar som förmådde alla deltagarna att skriva under.

Med den tröghet som ligger i växthuseffekten märks temperaturskillnaden först om 25 år och större konsekvenser om 50 år. Alla över 60 i dag kommer knappast att känna av den. Men ödet för de flesta som nu är yngre än 30 påverkas i grunden. När tiden är inne får de yngre generationerna bekosta den respit som de äldre har vunnit.

Så till statsskulden. Sedan 1990 har den stigit som andel av BNP med ungefär 40 procentenheter i EU och USA (och mycket mer i Japan). Med dagens räntor nära noll är effekten på inkomsterna svag, men eftersom det praktiskt taget inte är någon inflation alls och tillväxten är klen har skuldkvoterna bara stabiliserats. Amorteringarna tar alltså längre tid än väntat i den globala krisens efterdyningar, och det berövar kommande generationer det finanspolitiska utrymme de behöver för att investera i klimatåtgärder eller i att hålla säkerhetshoten från dörren.

Framtida pensioner utgör en annan form av skuld. Många länder har infört system som innebär gigantiska transfereringar mellan generationerna. Alla ska bidra medan de arbetar och få ut pengarna efter pensioneringen. Om årskullarna var lika stora och förhållandena i övrigt likartade, så skulle pensionsreglerna inte omfördela inkomsterna mellan grupper födda vid olika tidpunkter utan vara generationsneutrala, som experterna säger.

Men de stora kullarna (födda mellan 1940-talets mitt och 1960-talets mitt) har inte betalat in så mycket till systemen eftersom den ekonomiska tillväxten, befolkningsstorleken och föräldrarnas kortare förväntade livslängd gjorde det lätt att finansiera pensionerna.

Alla dessa faktorer har nu gjort helt om. Tillväxten har saktat ner, och de stora kullarna lever allt längre och bildar en demografisk puckel som tynger deras barn.

Länder som tidigt reformerade sitt pensionssystem har kunnat begränsa bördan på de unga och hålla en rimlig balans mellan generationerna. De länder där reformerna försenades har låtit denna balans missgynna de unga.

Slutligen har vi arbetsmarknaden. De senaste tio åren har villkoren för de yngre försämrats markant i många länder. Antalet unga som varken arbetar, studerar eller skaffar sig yrkesutbildning är nu uppe i 10,2 miljoner i USA och 14 miljoner i EU. Dessutom har många som är nya på arbetsmarknaden fått känna av otrygghet i anställningen och upprepade perioder av arbetslöshet. Särskilt på kontinenten är de unga anställda de första som blir lidande i ekonomiska svackor.

På alla dessa områden har de yngre generationerna fått det sämre till följd av vad som har hänt de senaste 25 åren. Det är signifikant att fattigdomen är mer utbredd bland unga än bland äldre. Detta borde vara en viktig politisk fråga med stora konsekvenser för statsfinanserna, det sociala skyddsnätet, finanspolitiken och lagstiftningen på arbetsmarknaden. Tillväxten måste få ny kraft av produktivitetsstimulerande åtgärder.

Den nya generationsklyftan har inte haft någon politisk effekt. Den nämns knappast i valdebatterna och har inte gett upphov till nya partier eller rörelser. I stället visar den sig i valdeltagandet.

Trots den ökade osäkerhet de står inför är de unga mycket mindre intresserade av partipolitiken än de föregående generationerna var vid samma ålder.

Denna generationsklyfta i valdeltagandet förklarar varför politikerna bryr sig mer om de äldre än om de unga. Men i åldrande samhällen går fler beslut av parlament och regeringar emot de ungas intressen, ju mer de avstår från att rösta.

Föräldrar brukar hjälpa sina barn med pengar. Men bara de med inkomster och förmögenhet kan ställa upp med meningsfullt stöd. Resultatet av att unga människor nonchaleras kollektivt samtidigt som de subventioneras privat är social orättvisa i väldig skala.

Hur skevheterna mellan generationerna ska rättas till i det politiska systemet är en grundfråga för alla demokratier. Den pågående trenden kan inte upprätthållas politiskt och socialt. Det vi inte vet är när och hur unga människor kommer att upptäcka det och reagera.

Översättning: Margareta Eklöf Copyright: Project Syndicate

Bikd i text: Jean Pisani-Ferry är professor i ekonomi och chef för det ekonomiska och strategiska sekretariat som är knutet till den franske premiärministerns kansli. Foto: Project Syndicate