Ledare

Jenny Jewert: Jakten på schyst föda

Både ekologisk och konventionell produktion av mat brottas med miljöproblem. Framtidens uthålliga jordbruk kommer att vara en hybrid av dessa två.

När krutröken från förra veckans debatt om ekologiskt jordbruk har lagt sig är det knappast vågat att påstå att få, om ens någon, blev klokare. Det är synd. Matförsörjningen och de stora miljöutmaningarna är för viktiga för att skjutas i sank i en helt och hållet misslyckad debatt om för och emot två olika odlingsformer.

Äpplen blandas med päron, vetenskapliga argument bemöts med tyckande, SLU-forskarna (oavsett hemvist) når inte fram med sina budskap. Emellanåt påminner debatten om den politiska världens negativa kampanjer. Konventionellt jordbruk beskrivs som oekologiskt. Ekologiskt jordbruk beskrivs som religion och ideologi. Öronen förblir stängda. Munnarna maler på.

Den tändande gnistan denna gång var boken ”Den ekologiska drömmen” (Fri tanke, 2014), som i mångt och mycket bygger på vetenskap som presenteras i ”Organic crop production – ambitions and limitations” (Springer, 2008). De fyra SLU-professorerna Kirchmann, Bergström, Kätterer och Andersson pekar på den ekologiska odlingens akilleshäl: den lägre skörden.

Efter att ha bevakat jordbruksfrågor i tio år, läst ovan nämnda böcker, liksom vetenskapliga artiklar som företrädare för Epok (Centrum för ekologisk produktion och konsumtion vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU) skickat, står det klart för mig att ekologisk produktion ger mindre skördar. Självfallet finns variation mellan olika grödor. Potatis, spannmål och raps är exempelvis betydligt svårare att odla ekologiskt än klöver för mjölkkossor eller köttdjur.

Det är främst denna lägre produktivitet som förklarar att ekologisk odling tyvärr inte löser problemen med övergödningen eller klimatet. Ekologisk odling kräver större arealer för att producera tillräckligt med mat, och större odlade ytor ger i sin tur upphov till större läckage av näringsämnen och utsläpp av växthusgaser. Det är egentligen ingen märkvärdig insikt. Fler och fler eko-forskare och debattörer har också insett att det förhåller sig så, och förespråkar i stället en ändrad kost.

Om vi äter mindre kött behöver vi ju inte odla så mycket foder åt djuren och frigör i stället åkermark för odling av grönsaker. Frågan som då blir hängande i luften är: var ska stallgödseln komma ifrån? Ekologiska gårdar är ju beroende av gödsel från djur. Utan stallgödsel utarmas marken, och skördarna minskar ännu mer. Handelsgödsel är inte tillåtet. Den långsiktiga växtnäringsförsörjningen är den stora utmaningen inom ekologisk odling, både i industrialiserade länder och utvecklingsländer. För att få ihop näringsekvationen krävs att kiss och bajs från hushållens avlopp återförs till landsbygdens åkermark, men det är inte tillåtet enligt Kravs eller EU:s regler för ekologisk odling.

När jag pratar med Maria Wivstad, föreståndare på Epok, menar hon att en omställning till 100 procent ekologiskt är en vision på mycket lång sikt (50–100 år), men att det förutsätter att det ekologiska jordbruket utvecklas och att problemet med bristen på växtnäring har kommit närmare en lösning. För det krävs också regelförändringar, säger hon.

I onsdagens ”P1-morgon” uttalade Johan Cejie, försäljningschef på Krav, att vi kan återkomma till försörjningsfrågan när ekologisk odling nått 50 procent av marknaden. Det är ”för tidigt” att föra denna diskussion nu. Vad annat ska en försäljningschef säga? Kruxet är att till år 2050 väntas världens befolkning öka med 2,6 miljarder (två Kina). Utmaningen som klotets bönder står inför är att producera mycket mer mat med mindre påverkan på miljön. Globalt finns inte tillräckligt med mark som är lämplig att odla upp för att möta det behovet. Återstår att bli mer produktiv på den yta som används till matproduktion.

Professorskvartetten har viktiga poänger, och förtjänar ett mer vederhäftigt bemötande än vad som varit fallet i denna rond av eko- kontra standardjordbruk. Samtidigt skulle fler lyssna till dem, om de erkände att miljörörelsen och ekologiskt lantbruk har bidragit till ett helt nödvändigt ifrågasättande av den konventionella produktionen, framför allt under 70- och 80-talet.

Utan det opinionstrycket skulle det konventionella lantbruket förmodligen inte ha utvecklat gps-styrd precisionsgödsling, minskat och ändrat bekämpningsmedelsanvändningen, anlagt skyddszoner utmed vattendrag och odlat fånggrödor för att minska näringsläckaget. Det konventionella jordbruket har därmed blivit mindre miljöpåverkande, samtidigt som produktionen hållits hög.

Jag är övertygad om att framtidens uthålliga jordbruk behöver bygga på kunskaper från både ekologisk och konventionell produktion. Det innebär: resurseffektivt kretslopp av näring från gödsel och avlopp, handelsgödsel framtagen med förnybar energi, kraftigt minskad användning av kemiska bekämpningsmedel tack vare nya sorter framtagna med modern växtförädling (bioteknik) och utvecklad alternativ bekämpning, större inslag av precisionsodling, mer extensiv djuruppfödning med höga krav på att tillfredsställa djurens naturliga beteenden och mer effektiva styrmedel för att öka den biologiska mångfalden i odlingslandskapet.

Utöver detta behöver matsvinnet minska. Där någonstans hoppas jag att vi kommer att befinna oss år 2050.