Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Jenny Jewert: Slutet på den solkiga historia om Ojnareskogen

Ojnareskogen räddas, till glädje för alla som älskar den variationsrika naturen på norra Gotland. Men den juridiska processen hade inte behövt ta tio år.

För gaffelfibblan, svartfläckig blåvinge och en lång rad sällsynta lavar och svampar, liksom för alla som älskar den variationsrika naturen på norra Gotland, var det en stor dag i går, när en av Sveriges största miljöstrider äntligen fick ett avslut. Med regeringens utpekande av ett stort område kring sjön Bästeträsk som Natura 2000-område blir det omöjligt för Nordkalk att få tillstånd till ett kalkbrott i det variationsrika området som utgör livsmiljö för 270 rödlistade arter.

Karsthällmarker, alvar, raukområden, våtmarkskomplex, havsstrandängar, ädellövskog och gammal barrskog är bara några av alla naturtyper som ryms i det relativt orörda landskapet. Det 60 kvadratkilometer stora området får nu ett mycket starkt rättsligt skydd.

Det får inte finnas några rimliga, vetenskapliga skäl att tro att området och dess skyddsvärda arter kan lida skada av en verksamhet. Att då öppna ett nästan tre kilometer långt dagbrott i hjärtat av detta område, låter sig helt enkelt inte göras utan att Sverige blir draget inför EU-domstolen.

Snabbt fotarbete av både länsstyrelsen på Gotland, Naturvårdsverket och Miljöpartiet i regeringsställning, har bäddat för beslutet. Socialdemokraterna hade inget att sätta emot, eftersom inga politiska hänsyn – exempelvis arbetstillfällen – får tas vid utpekanden av Natura 2000-områden.

Ett område som Naturvårdsverket föreslår som Natura 2000-område kan bara plockas bort om regeringen kan visa att områdets naturvärden inte är så höga, eller om värdena kan säkerställas genom skydd av annan plats. När länsstyrelsen på Gotland i fredags slog fast att det inte finns något liknande naturområde på Gotland, som skulle kunna skyddas i stället, så var saken klar.

Som naturvän och friluftsare gläds jag över beslutet. Som skattebetalare och medborgare förfäras jag över att den juridiska processen har tagit tio år och slukat onödigt stora resurser från myndigheter och domstolar.

Naturvårdsverket har haft minst en person anställd på heltid för att hantera bara detta miljömål det senaste året. Miljömålet är ett skräckexempel på ping-pongande mellan olika rätts­instanser, där det har varit svårt att förstå hur samma instanser kunnat landa i rakt motsatta beslut vid olika tillfällen.

Mark- och miljödomstolen i Nacka har prövat frågan tre gånger. Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt hanterar ärendet just nu för tredje gången, där det vilat i väntan på rege­ringens beslut. Högsta domstolen har meddelat två olika domar.

Anklagelser om jäv och partiskhet har stått som spön i backen. På det stora hela är det en solkig historia. Den avslöjar ett miljörättssystem som svajar i sin tolkning av miljö- och naturvårdsfrågor som faller inom EU-rätten. Här finns anledning till självkritik och diskussion bland de rättsutövande instanserna.

Hemläxan är att det för alla miljömål som omfattas av Natura 2000-reglerna måste göras en samlad prövning i en instans. Det går inte att ge tillåtlighet (preliminärt grönt ljus) i en instans och sedan kräva att underinstanser ska utfärda tillstånd och skriva tillhörande villkor. Utfallet i de olika fallen tycks också på ett besvärande sätt ha berott på vilka tekniska råd som deltagit i dömandet och på hur stor erfarenhet domarna haft av komplicerade miljömål.

Juristerna hamnar lätt i händerna på de tekniska råden, som sitter på den naturvetenskapliga kompetensen i domstolen. Ett dilemma är samtidigt att många tekniska råd rekryteras från konsultbolag som arbetat nära industrin med tillståndsansökningar av olika slag.

Ett annat grundläggande problem som Bungemålet aktualiserar är att domstolsväsendet inte premierar specialisering. Enligt rådande kultur ska domarna inte vara ”stillasittande” utan skaffa erfarenhet från många olika avdelningar, varav miljödomstolarna är en avdelning av flera inom de allmänna domstolarna. Därför händer det att på miljöområdet oerfarna domare får komma in och döma i komplicerade mål. I ett samhälle som i övrigt går mot specialisering, är detta förhållande svårt att begripa.

Ytterligare en fråga som ping-pongande miljömål väcker är: skulle miljörättssystemet gagnas av färre instanser? Sverige är smått unikt i det avseendet, och vissa miljömål kan överklagas i fyra olika instanser. Att vi har både en mark- och miljödomstol och en mark- och miljööverdomstol är en tradition från tiden med vattendomstolar och vattenöverdomstolar. Men ju fler instanser, desto större blir utmaning med kompetensförsörjningen i alla led. Någon länk i kedjan kanske kan tas bort?

Sverige borde också kika på andra länder, till exempel Finland, som har en myndighet som kvalitetskontrollerar de sökandes miljökonsekvensbeskrivningar. Därmed slipper miljödomstolarna begära kompletteringar till undermåliga ansökningar, och i praktiken göra en del av jobbet åt verksamhetsutövarna. En ändring i det avseendet skulle också kunna effektivisera domstolsprocesserna.

Jenny Jewert är miljö- och vetenskapsjournalist

Jenny Jewert är miljö- och vetenskapsjournalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.