Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Jordens feber

Kolumnen: Lena Andersson om en fiktiv rättegång mot mänskligheten.

Det är med klimatet som med det ohälsosamma ätandet. All behövlig kunskap och insikt finns men man äter ändå det som är fel för kroppen. Fel för kroppen men bra för njutningen. Att människan styrs av lust och njutning är det som gjort att hon överlevt och det som fördärvar överlevnaden.

I veckan stod mänskligheten inför rätta, anklagad av planeten jorden för miljöförstöring i en fiktiv rättegång hållen i Stockholm. Forskare och prominenta personer med miljöengagemang hade samlats för att foga ytterligare nödrop till dem vi redan känner till.

Uppmärksamheten blev ganska liten. Vi bryr oss men inte så mycket. Och även när vi bryr oss gör vi hela tiden undantag eftersom allt bygger på frivillighet och har frivillighetens naturliga begränsningar.

Just den här sortens problem är vad människans kognitiva funktioner inte hanterar särskilt väl. Människan gör inte uppoffringar när belöningen upplevs som noll. Att lyckas betyder i det här fallet att inget händer. För att åstadkomma att inget händer måste miljarder människor ändra sitt sätt att leva och sin syn på välstånd, ansvar och frihet.

Som om inte det vore nog måste vi vakta på varandra så att inte bara jag uppoffrar mig. Uppoffring kan man klara om motivationen eller sanktionen är tillräckligt stor, men inte om misstanken finns att andra smiter. Och det ser vi ju att de gör.

De psykologiska problemen med klimatkatastrofen är av dessa skäl oöverstigliga. Livet är för kort men timmarna för långa, möjligheterna för många och förmågan till förträngning för stor. Akuta katastrofer är enklare att hantera än de långsamt smygande. För som med ätandet kan man alltid börja i morgon i stället. En vetebulle till gör ingen diabetes. Men vid en viss bulle lägger bukspottkörteln av. Till slut har isarna smält.

Människan har alltid skaffat sig undergångsvisioner och hot om utplåning. Somliga hävdar att miljöhotet bara är ännu en sådan mental apokalyps. Och visst klarar jorden även den här förändringen. Frågan är bara till vilket pris. Det är priset vi talar om, inte huruvida vi dör ut som art.

Jag gissar att klimatexperterna i rätte­gången mot mänskligheten inte kom till Stockholm med tåg och segelbåt. Det är ett moraliskt dilemma hur man än ser på det. De försvarar sig säkert med att deras flygresor totalt sett leder till färre flygresor när de genom sina föreläsningar och insatser gör människor klimatmedvetna. Men alla har ju sin oumbärliga sak som måste göras, sina viktiga skäl. Det är det som kallas frihet.

Det enda sättet att få oss att göra det som krävs vore tvingande globala regleringar, utsläppskuponger för varje individ byggda på inget annat än vetenskapliga bedömningar om vad som krävs, hur kärvt det än vore. Politiker klarar inte det. Det måste bestämmas av en liten grupp forskare och sedan en världsregering som säger ja och hårda sanktioner vid brott mot uppgörelsen. Det faller på sin egen orimlighet.

I sommar ska jag till Franska rivieran för första gången. Att flyga dit kostar ungefär femton hundra kronor tur och retur. Min färdkamrat och jag tar tåget ned. Det var krångligt att boka och kostade fyra gånger mer än flyget trots att vi valde billigast möjliga alternativ på varje sträcka. Av budgetskäl blir vi tvungna att tråckla oss fram genom Frankrike på de långsamgående regionaltågen och byta i ungefär varje by, detta i snabbtågens stamort på jorden. Det kan förstås vara trevligt och i linje med den nya synen på tid och resande som den privilegierade delen av världen nog måste införliva. Men det är inte trevligt att det kostar femtio procent mer att åka snabbtåg Paris–Nice enkel resa än att flyga Stockholm–Nice tur och retur. Hur hade vi tänkt minska utsläppen med en sådan ordning?

Vi kan inte heller bara sitta här och uppmuntra jordens ökande befolkningsmängd som om den vore rar och rörande. Nio miljarder år 2050. Tre miljarder söta små bebisar till som växer upp till inte så söta resursslukare. Färre borde vi bli, inte fler. Vi kan inte fortsätta att föröka oss på ett sätt som kräver tre jordklot. Förra gången jag skrev det invände vissa på fullt allvar att det är en myt att antalet människor spelar roll för miljöförstöringen. Ett plus ett blir dock fortfarande två. Eftersom var och en lämnar ett ekologiskt avtryck påverkas det samlade avtrycket av folkmängden.

Trots att detta är självklart talar klimatforskarna och miljöpolitikerna aldrig om ett skifte i synen på barnalstringen. Det är ämnet som inte får beröras. Men om vi inte erkänner att det görs för många människor kan vi sitta där med våra utsläppsrätter och nödrop till FN och se på när miljoner sköljs ut i havet, såvida de inte hann påbörja sin sorgsna vandring som klimatflyktingar. Den heliga dogmen att det alltid är bra att bli till leder till att desto fler måste lida och dö.

Nästa helg ska jag ut och flyga förresten. Bara en vetebulle till.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.