Han talade om den FN-sanktionerade Libyeninsatsen, och varför Socialdemokraterna efter bara några veckor bestämt sig för att sätta punkt för det svenska militära deltagandet.
Jag vet ingen annan partiledare som liknat upprätthållandet av flygförbudszonen vid en kaka som ett antal länder ska samsas om att äta.
Ett krig är inte en kaka och en militär insats inte ett kafferep. Men så finns det inte heller någon annan svensk politiker som hunnit säga så många märkliga saker om den svenska Libyenpolitiken som Håkan Juholt.
Först skällde Socialdemokraterna på regeringen för att den var för passiv. Enligt partiets utrikespolitiska talesman Urban Ahlin borde Sverige redan i mitten av mars ha deklarerat sin vilja att delta militärt.
Sedan kom det historiska beslutet i FN:s säkerhetsråd som gav klartecken för en intervention. Och efter en del konstiga turer föreslog regeringen att Sverige skulle bidra med Jasflyg.
Men då hade Socialdemokraterna plötsligt fått kalla fötter och begärde att Gripenplanen inte skulle ges några stridande uppgifter. Enligt Håkan Juholt fanns det nämligen en risk att massmördaren Khaddafi skulle använda sig av ”drogade barnsoldater” som riskerade att dödas av svenska vapen. Bättre då att Gripenpiloterna endast fick spaningsuppdrag, resonerade Socialdemokraterna. Eventuella strider fick våra skandinaviska grannländer stå för.
”Svenskarna fotograferar medan norrmännen och danskarna bombar”, konstaterade den norska tidningen Aftenposten lakoniskt.
Några veckor senare kom nästa anmärkningsvärda positionsförflyttning. I sitt tal på första maj slog Håkan Juholt fast att det svenska försvaret gjort sitt i Libyen, trots att Jasplanen precis fyllt på med sitt första bränsle får att kunna ta bilder från luften.
När SVT:s reporter frågade vem som ska skydda den libyska civilbefolkningen om Sverige drar sig tillbaka, kom nästa besynnerliga uttalande från S-ledaren: ”Just i dag är det väldigt många länder som inte gör någonting därför att Sverige gör det just nu.” På fullaste allvar påstod alltså Håkan Juholt att ”väldigt många länder” avstod från den internationella insatsen på grund av åtta Jasmaskiners närvaro. Med all respekt för de svenskar som flyger över Libyen och våra högpresterande spaningsplan. Men att dessa skulle ha fått delar av omvärlden att hålla sig borta från ”Libyenkakan”, för att tala ren Juholtska – kan inte ens S-ledaren tro på. Analysen faller på sin egen orimlighet.
Frågan är dock vad Juholt själv tror på. Under sina 17 år i riksdagen har han enbart ägnat sig åt försvars- och säkerhetspolitik, vilket är ovanligt för en politiker som varit ledamot så länge. Men när hans påstådda expertkunskaper prövas i ett skarpt läge framstår han som en ovederhäftig nybörjare. Det område som Juholt sades kunna utan och innan framkallade hans första allvarliga misslyckande som partiledare.
Det finns berättigade invändningar att rikta mot Libyenmissionen, både vad gäller medel och mål. Vad syftar insatsen till? Har koalitionen rätt taktik? Och hur länge till ska operationen pågå? Om Natoländerna fortsätter att tänja på det militära FN-mandatet kommer det att bli svårt att samla säkerhetsrådet nästa gång ett folkmord hotar någonstans i världen.
Håkan Juholt hade kunnat väcka dessa frågor utan att framstå som en opportunist på jakt efter några extra procentenheter i Sifo. Ingen begär att han ska ge ett carte blanche åt regeringen i centrala utrikespolitiska frågor, i synnerhet inte när svenska liv riskeras.
Problemet är att han inte velat nyansera eller komplicera. I stället har han bedrivit en veckopolitik som lämpar sig särskilt illa för utrikesfrågor.
I veckan bytte Håkan Juholt fot igen – efter hård kritik från de egna – när han deklarerade att Socialdemokraterna visst kan tänka sig att förlänga Libyeninsatsen, bara spaningsuppdragen med Gripen avslutas och ersätts av en marin operation.
Om man kan lita på S-ledarens senaste besked innebär det således att Försvarsmakten ska avbryta en efterfrågad militär insats som inte ens pågått i två månader (och haft höga etableringskostnader) för att byta ut den med något som varken FN eller Nato begärt.
Inte ens Sjöbefälsförbundet tycks uppskatta Juholts planer, trots att dessa skulle ge marinen en viktig roll utomlands. I ett pressmeddelande säger man att Sverige, med begränsad militär kapacitet, bör prioritera insatser i farvatten utanför Somalia, där svenska sjömän och sjömän från andra länder under flera år utsatts för krigsliknande handlingar från pirater.
Sverige har tidigare engagerat sig i försvaret av handelsfartyg i detta område. Men i november förra året avslutades uppdraget, trots att problemen kvarstår.
Nu ska i stället marinen snabbmobilisera och lägga om kursen mot Libyen på ett uppdrag som ingen efterfrågat eller vet hur det ser ut. I alla fall om Juholt får som han vill.
Rationellt ur ett militärt perspektiv? Vettigt och sansat? Snus är snus och strunt är strunt, om än i röd kakförpackning.