På tio år har den federala budgeten i USA gått från överskott till enorma underskott. De urholkade statsfinanserna undergräver landets ställning som finansiell, ekonomisk och militär supermakt. De hotar dollarns roll som reservvaluta. De pressar USA mot en statsfinansiell kris med skrämmande följder.

Vilka krafter ligger bakom denna ödesdigra process? En viktig pådrivare, föga uppmärksammad i Sverige, är ideologisk, nämligen tron på ”to starve the beast” – ordagrant att svälta monstret.

Monstret är den offentliga sektorn, mer precist de federala utgifter och program som styrs av Vita huset och kongressen. Den grundläggande tanken är att den offentliga sektorn bäst kan krympas genom att skatterna sänks. När skatteintäkterna sjunker, kommer med tiden makthavande politiker tvingas att skära i de offentliga utgifterna. Utan mat kommer vidundret, ”big government”, tyna bort.

Förslaget att svälta monstret utvecklades av konservativa ekonomer som Milton Friedman och Alan Greenspan med nära koppling till det republikanska partiet. Som president tog Reagan upp det i början av 1980-talet.

I ett av hans första tal löd texten så här: ”Vi kan predika för våra barn mot alltför frikostigt leverne tills vi tappar rösten. Eller så kan vi bota deras slösaktiga vanor genom att helt enkelt minska på fickpengarna.” Reagan prövade idén, sänkte skatter men tvingades snart höja dem igen.

Svälta monstret-metoden tycktes därmed vara dödförklarad. Men den har gjort en kraftfull comeback med George W Bush. Som president började han en skattesänkningsoffensiv 2001. Enligt Bush gällde det att hindra de federala budgetöverskotten från Clintons tid från att användas för ”bigger government”. Bush påstod att skattesänkningar skulle fungera som en ”fiskal tvångströja” på kongressen.

Inte nog med det. Svälta monstret-idén undergrävde även den budgetdisciplin som traditionellt härskat inom det republikanska partiet. Eftersom budgetunderskott inte längre uppfattades som farliga, blev det fritt fram för ökade federala utgifter.

Under Bushs tid i Vita huset steg de federala utgifterna på bred front: för krigen i Afghanistan och Irak, för allsköns subventioner och för de federala programmen för sjukvård. Samtidigt sänktes skatterna.

Följden blev att monstret, i stället för att bantas, sattes på gödningskur, matad med frikostig lånefinansiering. Federal Reserve under Alan Greenspan såg till att räntorna hölls nere. Länder som Kina och Japan drog sina strå till stacken genom att låna ut till konsumtions- och expansionsfesten i USA.

Så kom finanskrisen i slutet av Bushs mandattid. Den drev fram ännu större underskott när Wall Street och Detroit skulle räddas. Då Obama tog över som president för två år sedan, fick han ärva de bedrövliga statsfinanserna och en ekonomi i djupaste depression.

I dag, tio år efter Bushs makttillträde, är domen klar: svälta monstret-taktiken är ett fiasko. De federala utgifterna har inte pressats ned – utan stigit kraftigt. Budgetunderskotten är unikt stora. Prognoserna är illavarslande. Kostnaderna för pensioner och sjukvård växer dessutom genom en åldrande befolkning. Samtidigt har nästan alla delstater urusla finanser.

I dag är USA politiskt paralyserat. Inget av partierna har en rimlig plan. Varifrån kommer lösningen – eller upplösningen – på skulddramat? Den historiska erfarenheten ger ett klart svar. Förr eller senare leder stigande skuld till akut räntekris. Vi har just sett mönstret i länder som Grekland och Irland. Och USA kommer inte vara ett undantag.

När de finansiella marknaderna vaknar kommer Washington att tvingas tackla underskotten. Det positiva i ett sådant scenario är att USA har en slumrande skattekälla som kan lösa hela budgetdilemmat och mer därtill, nämligen en moms, en mervärdesskatt, av den typ som finns i Europa.

Momsen i EU, i genomsnitt kring 20 procent, är den skatt som ger de stora intäkterna till statskassan. Skattebasen är bred. Den täcker hela konsumtionen. Allt fler ekonomer rekommenderar den för USA. Det vore dessutom en metod för att kunna reformera hela det amerikanska skattesystemet, i dag en härva av undantag och specialregler.

Utmaningen är det hårda politiska motståndet mot en moms. Demokrater säger nej för att den är en regressiv skatt som drabbar låginkomsttagare. Republikaner säger nej med, just det, svälta monstret-argumentet: en moms skulle ge så rikliga skatteinkomster att den offentliga sektorn skulle växa ohämmat. Ja, i värsta fall skulle USA bli en europeisk välfärdsstat.

Men en akut statsfinansiell kris med snabbt stigande räntor och spekulation mot dollarn kommer att ändra det politiska landskapet. Den kan öppna för i dag politiskt omöjliga men rationella reformer såsom en moms. Det vore en historiens ironi om de krafter som försökte trycka ner den offentliga sektorn med skattesänkningar i själva verket kommer att ha öppnat dörren för den största skattehöjningen i mannaminne.

Och med en federal moms kommer monstret leva gott i framtiden.