De kommande valen i Tyskland och Frankrike kastar långa skuggor över Europa. Inte bara de sittande regeringarna utan hela EU-samarbetet går mot en oviss framtid.
Angela Merkel borde vara glad. Hennes kristdemokratiska partis (CDU) opinionssiffror är bra och hennes egna är ännu bättre. Hon har inte längre några farliga rivaler i CDU och vänsteroppositionen är splittrad i flera partier. Hennes hantering av den europeiska krisen har fått genomslag – det är det intryck hon ger och vad de flesta tyskar tror. Så allt är väl som det ska vara?
Sakta i backarna. Två frågor försvårar ett omval av Merkel hösten 2013. Hennes koalitionspartner, det liberala fria demokratiska partiet (FDP), är i upplösning. Även om FDP överlever nästa val (ingalunda säkert) är det föga sannolikt att koalitionen behåller sin majoritet i förbundsdagen, och därmed blir Merkel alltmer beroende av socialdemokraterna (SPD). Det behöver inte vara så viktigt för henne så länge hon sitter kvar som kansler, men i SPD:s ordförande Sigmar Gabriel har hon för första gången en motståndare som hon inte ska underskatta.
Den verkliga risken för Merkel är ändå den europeiska krisen. Har hon otur kulminerar den i början av det tyska valåret, och alla beräkningar kan slå fel därför att väljarna trots all sin frustration över EU skulle bestraffa dem som låter unionen falla sönder.
EU:s ekonomi är på väg in i en djup och troligen långvarig recession som i stort sett är självförvållad. Tyskland försöker fördriva hyperinflationens spöke med hårda åtstramningar i eurozonen, men ändå hotas krisländerna av en deflation som kan få förödande konsekvenser. Det är bara en tidsfråga – och tiden är kort – innan den ekonomiska destabiliseringen ger upphov till politisk oro.
Ungern, där demokratin verkar gå bakåt på allvar, ger en försmak av ett Europa där eurozonens kris och deflationen blir ihållande. Stämningen i EU-länderna vid Medelhavet och i Irland blir allt bistrare, på grund av åtstramningarna och framför allt därför att åtgärder saknas som ger människor hopp om en bättre framtid. I Berlin underskattar man grovt hur explosiva de pågående trenderna mot en åternationalisering underifrån är.
Krisen har nått Italien och hotar att sprida sig till Frankrike. Med Mario Monti som regeringschef har Italien mobiliserat sina bästa förmågor, och varken Italien eller Europa får en bättre regering inom en överblickbar framtid. Om Montis regering störtas – i parlamentet eller på gatorna – kan EU:s fjärde största ekonomi rasa samman. Monti ropar enträget på hjälp. Var finns den?
Utvecklingen i Frankrike, eurozonens näst största ekonomi, bör inte heller underskattas detta år då en president ska väljas. Om en majoritet får uppfattningen att den påtvingas en handlingslinje utifrån – och från Tyskland till på köpet! – kommer den att svara med traditionell gallisk tjurskallighet.
Det som står på spel är inte så mycket valutgången som marginalen mellan president Sarkozy och extremhögerns ledare Marine Le Pen och risken för att hon tar sig förbi honom i den andra omgången mot den socialistiske kandidaten. Hon vinner troligen inte presidentposten men hon skulle kunna omvandla och samla den franska högern. Därför skulle en förlust för Sarkozy drastiskt reducera hans socialistiske efterträdares manöverutrymme i EU-politiken och i grunden förändra Frankrikes position i Europa.
Valresultatet i Frankrike kommer att hänga på den europeiska krispolitiken, som den tyska regeringen inte verkar bry sig om. I stället är det kommande förbundsdagsvalet nästan det enda man talar om i regeringskansliet i Berlin. Och den centrala frågan är inte vad man nu måste göra i Europas intresse utan hur mycket Tysklands väljare kan väntas gå med på – i synnerhet hur mycket ärlighet och uppriktighet.
Inga politiker kommer att uppträda på ett sätt som äventyrar deras utsikter i valet, åtminstone så länge det alltjämt finns alternativ. Det är alltså tänkbart att Tyskland inte vill göra en seriös insats för att lösa EU:s kris, för det skulle innebära stora risker och kräva mycket pengar.
CDU-FDP-koalitionen döljer situationens allvar genom att intala sig att en brittisk konspiration pågår, underblåst av dem i krisländerna som inte vill spotta i nävarna och genomföra reformer utan bara se till att tyskarna betalar. Hittills har Merkels koalition kört åt motsatt håll mot alla andra, blint övertygad om att alla andra kör i fel riktning.
Europas sönderfall har redan gått mycket längre än det ser ut. Misstro och nationell egoism sprider sig snabbt och förtär solidariteten och EU:s gemensamma syfte.
Institutionellt har EU varit på rätt spår sedan det senaste toppmötet, men det hotar att falla sönder underifrån. För att rädda euron – vilket är nödvändigt eftersom det europeiska projektets öde hänger på valutaunionens framgång – behöver Europa handla nu. Utöver oumbärliga åtstramningar och strukturreformer måste ett livsdugligt ekonomiskt program införas som garanterar tillväxt.
Annars är allt förlorat.
Billigt blir det inte. Om Merkels regering tror att det räcker med läpparnas bekännelse till tillväxt leker den med elden, en brasa i eurozonen där inte bara tyskarna blir illa brända.
Joschka Fischer
Joschka Fischer var under mer än 20 år en av de tongivande inom Tysklands gröna parti. Åren 1998–2005 var han utrikesminister och vice förbundskansler.