Om ett beteende visar sig fungera dåligt i förhållande till ambitionerna bör man ändra det. Sällan lyckas man. Det brukar bero på en kombination av följande:

1. Identiteten påverkas av ett nytt beteende så mycket att det blir obehagligt.

2. Övertygelse att det man gör och tänker är moraliskt och på andra sätt rätt och omvärldens bedömning fel. 3. Man vill ärligt stå för den man är även när man inser att det ger sämre resultat än att anpassa sig.

Under Reinfeldt, Schlingmann och Borg har Moderaterna lyckats med en beteendeförändring som kullkastar det här schemat. De gjorde om sig och förblev intakta. De står för vilka de är och har samtidigt anpassat sig. De har bytt verklighetsbeskrivning och säger samma sak.

Den språkliga förnyelsen utgörs av en större känslighet inför mänsklig psykologi, en uppmärksamhet på de underliga sätt som saker står i relation till varandra i våra huvuden. Att treprocentig mjölk betraktas som fet men fyraprocentig keso som mager är konstigt men en tankekonstruktion av det slag Moderaterna begripit.

Sedan Reinfeldt, Schlingmann och Borg gav partiet en ny lingvistisk dräkt har jag inte hört dem nämna frihet en enda gång. Tidigare talade Moderaterna ständigt om frihet. Men de måste till slut ha insett att svensken inte kände sig ofri. Svensken jämförde sin frihet med kommunistländernas och sin jämlikhet med USA:s och fann att socialdemokrati och socialliberalism var svaret.

I en intervju i Moderaternas medlemstidning Medborgaren (3/2010) betonar Anders Borg och Fredrik Reinfeldt vikten av trygghet. Jag blir fortfarande överraskad när jag ser ordet trygghet i deras munnar, det som tidigare var så löjligt. Och deras hantering av sjukförsäkringen, a-kassan, liksom skattesänkningar och privatiseringar brukar inte betecknas som trygghet utan som otrygghet, eller frihet om man så vill.

Är det hederligt att låta orden byta plats så här? Kanske är det inte vad de gör. När de var unga nyliberaler fanns i deras världsbild ingen trygghet alls. Hur liten trygghet de än erbjuder väljarna nu är den ofantlig jämfört med då.

I deras personliga politiska tänkande har inriktningen på trygghet helt enkelt blivit kolossal.

I intervjun förklarar statsministern: ”Moderaterna kommer att spela oerhört stor roll för alliansens förmåga att bli omvald och det bygger mycket på vår kraft att fortsätta markera vår förnyelse.” Att markera förnyelse är något annat än om förnya. Det låter faktiskt precis som att man ska finslipa förändringen av språket.

Det mest väsentliga begreppet att skärskåda i den nya betoningen är ”välfärdens kärna”. Genom att framhålla att den ska värnas verkar det som om moderaterna blivit ett välfärdsparti. Det är en lingvistisk villa. Vad de säger med begreppet är inte att de satsar på välfärden. De säger att det räcker med kärnan.

Detta skiljer sig inte från gamla moderaters strävan. Men de presenterade otaktiskt saken som att stora delar av den allmänna välfärden skulle tas ifrån medborgarna, vilket var korrekt. Reinfeldt får samma sak att framstå som om medborgarna ska få något, en kärna. Det är inte lögn, inte oärligt. Det är motståndarnas sak att genomskåda det.

Välfärdens kärna är inget nytt utan en bärande del av konservatismens idéarv. Inför hoten om revolution förstod Otto von Bismarck i Preussen i slutet av 1800-talet att folket behövde en välfärdskärna. Alla skulle inte få äta gott och näringsriktigt, men ingen skulle svälta. Att utveckla hela sin intellektuella potential skulle vara möjligt endast för ett fåtal, men var och en skulle få lära sig läsa och skriva. Vid sjukdom skulle ingen hamna på bar backe. Om jämlikhet handlade det inte, utan om överlevnad, kanske till och med dräglighet.

I ett välfärdssamhälle är livet mer än överlevnad och dräglighet. Och en kärna är betydligt mindre än sin frukt.

I fruktköttets fibrer finns ett myller av gemensamt finansierade icke-materiella företeelser öppna för alla. Och där alstras något annat och mycket viktigt, en anda av rättfärdighet, en upplevelse av likvärdighet inför det samhälle som var och en fullt ut får vara och ta del av.

I välfärdens kärna ingår nätt och jämnt kultur. Med det som Bengt Göransson i sin utsökta bok ”Tankar om politik” (Ersatz 2010) kallar butiks- och skatte- betalarperspektiv, blir den främsta kultur- politiska åtgärden att sänka inkomstskatten så att skattebetalarna kan köpa fler biljetter, skivor och böcker. Men kultur som civilisatorisk kraft, som en fantasins och intellektets infrastruktur, kulturen som ”bas för samhälle och medborgare” med Göranssons ord, kräver större ambitioner.

Välfärden skalad till kärnan urholkar samhällsbygget av jämlika medborgare. Samhället kan bara bestå, skriver Bengt Göransson, ”om de som är medborgare tar gemensamt ansvar, om den enskilde också tar ansvar för större markyta än den som täcks av de egna skosulorna”.