Järnvägen har alltid omslutits av en speciell kulturhistorisk aura. Den har lockat nostalgiker, smalspårsfantaster, kalenderbitare och hjärnor gjorda för tidtabeller och komplicerad trafikplanering. Järnvägen kunde ha blivit museal men räddades av snabbtågen, bilköerna och klimatkatastrofen.
Det är rent fantastiskt hur lite koldioxid tåget orsakar jämfört med andra trafikslag. Dessutom kan man försjunka och arbeta bra på tåget om man har tur med medpassagerarna. Tåget är underbart. I teorin.
Förra helgen var jag ute och åkte tåg i Sverige. På två av de många delsträckorna kom tåget fram i tid. Annars åkte vi mest ersättningsbuss, satt stilla på spåret, fick ohörbara instruktioner i dåliga högtalare, försökte köpa kaffe i bistron som stängt en halvtimme före ankomst.
Det var elkablar som ramlat ner, datahaveri, banarbete, rulltrappor som stod stilla på stationerna. Allt under två och ett halvt dygn. Ett av tågen saknade flera vagnar. På en annan sträcka fanns inte vagn sexton. Sexton är elva, skrek en konduktör ut, faktiskt en människa som det gick att fråga saker. Ljustavlorna på den perrongen angav Halmstad. Man behöver inte vara petnoga, men tåget skulle till Stockholm.
Anslutningståget till Varberg hade gått sönder när vi kom till Göteborg. Samma tåg gick sönder när jag senast åkte med det i mars, eller om det var ett annat bolags tåg men vad bryr sig resenärerna om vem som kör tåget. Solen sken i Göteborg och det var hett. Ingen vågade gå och köpa dricka för ersättningsbussen kunde ju komma när som helst. Det gjorde den inte. SJ-personalen som övervakade skeendet hade ingen information att ge. Det förstod vi av deras tystnad.
Tystnad är det värsta. Tystnad kan vara maktutövning eller vanmakt. Information är psykologiskt viktig även när informationen är att det saknas information. SJ måste inse att de ska informera också när de inget vet. Att få höra att ingen vet vad som händer är också en sorts kunskap. Men den riskerar förstås att skapa en obehaglig vrede, för då är nästa fråga varför de inte vet.
Under de knöliga järnvägsresorna genom Sverige hinner man undra över vad alla dessa busschaufförer som backar upp tåget när det hela tiden fallerar skulle ha gjort om de inte satt och körde tågresenärer mellan orterna. Skulle de vara utan arbete? Har de ständig jour och otrygga timanställningar där de rings in vid behov så att de effektivt aldrig ska kunna planera sin tillvaro, men arbetsgivaren effektivt minimera sina lönekostnader? Ja, så är det. Det är ofta arbetslösa som sitter och väntar på ett samtal från bussbolaget. Anställ dem fast på SJ i stället med drägliga villkor så börjar nog tågtrafiken fungera också och behovet av ersättningsbussar upphör.
Det sägs aldrig i förklaringarna till alla malörer, men järnvägen tycks vara underbemannad. Det kan inte handla om otur när tåg gång på gång går sönder, inte avgår i tid, när snö blockerar spåren, när den ena förseningen ger den andra i en ändlös kedja av missöden som växer i varje led och gör att folk tar flyget och bilen i stället.
Om man försummar underhållet av maskiner går förstås maskinerna sen sönder på ett mer plötsligt och genomgripande sätt än om man har folk som ser efter och lagar småfel. Om man drar ned på konduktörerna och bara erbjuder dem timanställningar uppstår självklart situationer där tåg inte kan åka för att det fattas konduktörer. Om man minskar antalet städare blir toaletterna snabbt äckliga.
Det är nio procents arbetslöshet i Sverige. Det finns massor att göra på Statens järnvägar. Men de måste spara för att konkurrera och vinna upphandlingar. När pengar ska sparas går det oftast ut över arbetarnas villkor. Det blir behovsanställningar, sämre internutbildning och mindre yrkesstolthet som följd.
Avregleringen tycks ha skapat kaos och oöverblickbarhet. Vid de ständiga förseningarna gäller inte det ena tågbolagets biljetter på ett annat bolags tåg. Årskort blir plötsligt ogiltiga på sträckor där ett annat företag vunnit upphandlingen. I stället för att ett statligt banverk ansvarar för hela järnvägen är arbetare från olika företag och ett bolagiserat vinstdrivet banverk ute och underhåller småsnuttar av spåren. Vi har nog bara sett början.
Järnvägen är ett naturligt monopol. Konkurrerar gör den med andra färdsätt. Ska inte det räcka i tider av global uppvärmning, i alla tider.
Tågen fungerar som ett informellt mått på ett lands utveckling och samordningsförmåga. Man kan föreställa sig de utländska turisternas reseberättelser från det där en gång välorganiserade landet där tågen inte går i tid, inte kommer fram i tid, är trasiga eller går sönder, där snö är en överraskning, där tågmaten är förfärlig.
Visst kan man använda resandet till att öva sig i stoicism och självbehärskning, men det är inte järnvägens uppgift att hjälpa oss i denna förkovran.