Vi är inne i en period av ovanligt stor osäkerhet om den globala ekonomin. Vi har just upplevt den värsta finanskrisen sedan andra världskriget. Den kan bara jämföras med den japanska fastighetsbubblan, som brast 1991 (och som Japan inte har hämtat sig ifrån), och med 1930-talets stora depression, men den har varit vida mer omfattande och haft en annan karaktär. Den har berört hela världen, inte varit begränsad till ett enda land som den japanska var. Till skillnad från hanteringen av 1930-talets depression fick finanssystemet livsuppehållande behandling och tilläts inte att störta samman.

I själva verket är våra dagars kris ännu mer omfattande än depressionen var. År 1929 uppgick de sammanlagda utestående krediterna i USA till 160 procent av BNP och var 1932 uppe i 250 procent. År 2008 började vi vid 365 procent – och i den siffran ingår inte det utbredda bruket av derivat, som saknades på 1930-talet.

Den livsuppehållande behandlingen har ändå fungerat. Knappt ett år efter Lehman Brothers konkurs har finansmarknaderna stabiliserats, aktiemarknaderna har fått nytt liv och ekonomin visar tecken på återhämtning. Människor vill gå tillbaka i de gamla gängorna och se 2008 års krasch som en ond dröm.

Tyvärr får vi vara beredda på att återhämtningen tappar fart och rent av kan följas av en andra recession, 2010 eller 2011. Jag är inte ensam om den uppfattningen, men ju längre omsvängningen pågår, desto mer övertygad blir allmänheten om att den kommer att fortsätta. Enligt min bedömning är detta karaktäristiskt för lägen där ekonomin inte alls är i jämvikt.

De flesta har ännu inte insett att denna kris skiljer sig från tidigare – att vi befinner oss i slutet av en era. Andra, bland dem jag själv, förutsåg inte att återhämtningen skulle bli så övergripande. I stort sett har de internationella finansmyndigheterna hanterat den här krisen på samma sätt som de föregående: de kastade ut livbojar till sjunkande institutioner och satte in monetära och penningpolitiska stimulansmedel. Men denna kris var mycket större och samma metoder fungerade inte. Att räddningen av Lehman Brothers inte lyckades förändrade hela spelet och finansmarknaderna upphörde att fungera.

Regeringarna blev tvungna att garantera att inga andra institutioner skulle tillåtas att kollapsa. Det var då som krisen spred sig till världsekonomins utkanter eftersom länderna i periferin inte kunde ställa upp med lika trovärdiga garantier.

Östeuropa drabbades hårdast. De länder som hamnade mitt i krisen använde sina centralbankers starka balansräkningar till att pumpa in pengar i systemet och garantera affärsbankernas skulder, och regeringarna satsade på underskottsfinansiering för att stimulera ekonomin i en aldrig tidigare skådad omfattning.

Den tilltagande tron på att det globala finansiella systemet har undgått ett sammanbrott och att vi sakta återgår till de vanliga gängorna är emellertid en allvarlig misstolkning av den aktuella situationen.

Den globalisering av finansmarknaderna som ägt rum sedan 1980-talet lät finanskapitalet röra sig fritt runt världen och det blev svårt att beskatta och reglera det. Därmed hamnade finanskapitalet i ett privilegierat läge: regeringarna fick ägna mer uppmärksamhet åt det internationella kapitalets krav än åt sina egna medborgares strävanden och förhoppningar.

Enskilda länder hade svårt att bjuda motstånd. Det globala finanssystem som trädde fram var dock i grunden instabilt därför att det vilade på den falska premissen att finansmarknader riskfritt kan lämnas att sköta sig själva.

Globala marknader behöver globala regleringar, men de som nu är i kraft är förankrade i den nationella suveräniteten. Vi har en del internationella avtal och även ett gott samarbete mellan myndigheterna, men auktoritetens källa är alltid den suveräna staten.

Därmed räcker det inte att starta om en mekanism som har hakat upp sig. En helt ny regleringsmekanism behövs. Varje land vill upprätthålla sin egen ekonomi och få stöd av sin egen regering, och får det också. Resultatet är finansiell protektionism, som hotar att störa och kanske slå sönder de globala finansmarknaderna. De brittiska tillsynsmyndigheterna kommer aldrig mer att lita på Islands myndigheter, och de östeuropeiska länderna vill säkert inte förbli beroende av utländska banker. Regleringarna måste alltså få internationell räckvidd.

Globaliseringen var framgångsrik därför att den tvingade bort regleringarna, men processen fungerar inte åt andra hållet. Det blir svårt att få fram enhetliga bestämmelser. Olika länder har olika intressen som driver dem mot olika lösningar. Det ser man i EU där medlemsstaterna inte kan enas om enhetliga finansiella regler. Hur skulle då resten av världen kunna göra det?

På 1930-talet förvärrade handelsprotektionismen situationen. I dag utgör den finansiella protektionismen en ännu större fara.

Översättning: Margareta Eklöf
Copyright: Project Syndicate