Känslor är inte ointressanta, däremot hopplösa att resonera med om de inte via språket görs till tankar. Förnuftet kan ses som påklädda känslor.

Dagligen blir jag upprörd över en mängd triviala företeelser. Denna frustrationsbenägenhet skapar undran, trötthet och irritation hos nära omgivningen: lite stoicism skulle inte skada, eller pröva att njuta av livet som omväxling. Här tre typiska källor till anfäktelse:

Ompysslad från vaggan till graven. Jag sitter och arbetar. Det ringer. Det är företaget Nespresso som hör av sig. De vill informera om att jag kan ringa dem när jag vill, beställa deras produkter dygnet runt, samt att jag bör avkalka min kaffemaskin eftersom jag ägt den i ett halvår. Det har de koll på.

Varför anser Nespresso att jag ska ta av min tid, mitt liv och mina hjärncellers aktivitet till detta meningslösa, infantiliserande, inställsamma samtal?

Jag fick maskinen i present och har sedan dess önskat att den inte vore en klimatkatastrof med sina engångsförpackningar i aluminium, för kaffet är gott och brygges bekvämt. Men nu räcker det. Jag ställer undan den. Ring mig inte mer.

DN Kulturs kritikerlista. Den anger varje vecka ”de bästa nya böckerna”; som sportsidornas resultatbörs kan man säga, men med okända tävlingsregler.

På vilket sätt är tvåan bättre än sjuan men sämre än ettan?

När Thomas Mann brädas av 2011 års svenska höstförfattare, borde dessa därmed bli större klassiker och få dubbla Nobelpris? Eller innebär listplaceringen att Thomas Manns färdigheter har omprövats?

När olika kritiker gör olika bedömningar, säger det då något om verket eller om kritikerns kapacitet? Det vill säga, BLIR en bok bäst av att en viss kritiker anser det (hur har hen kvalificerat sig för den positionen?) eller ÄR någon bok inneboende bäst på samma sätt som någon himlakropp är tyngst, varpå det gäller för kritikern att så att säga upptäcka det? Eller menar de att de ”gillar” de här tio böckerna mest? Beteckningen ”bästa” låter dock som ett mer objektivt värde. Vad berättar den här listan och varför?

Överfulla miljöstationer. Jag släpar flaskor, burkar och kartonger till miljöstationen flera kvarter bort. Inte en grej går att pressa ner i vissa av behållarna och runt om är det skräpigt och äckligt. Så är det jämt. Varför töms de inte i tid? Varför håller ingen ordning på det här? Hur kan det vara hög arbetslöshet när det finns rejäla arbetsuppgifter att utföra som inte ens kräver grundskola? Varför vill vi inte att kommunen ska handha skötseln så att vi får en bra stadsmiljö, mer återvinning och vettiga jobb? I stället har vi en arbetslöshetsarmé beredd att rycka in billigt på Nespressos callcenter, ångest över att hamna där samt avfall på marken till glädje för råttorna.

Är dessa mina frustrationer känslomässiga eller förnuftiga? Jag ställer frågan med anledning av att det inte ansetts giltigt att som Maria Sveland tala om politisk depression och kroppslig smärta över samhällstillståndet. Jag delar helhjärtat och helhjärnat statsvetaren Gina Gustavssons antiromantiska upplysningsideal så som hon formulerade dem i DN Kultur (20/2): Vi ska akta oss för passionen som debattmetod, inte vädja till känslostormen och känslans påstådda äkthet. I stället disciplinera lidelsen till logisk stringens, saklighet och rationella argument.

Jag håller med om allt i Gustavssons artikel men blir ändå betänksam, för det är en del vi går miste om. Med förnuftets absoluta primat förpassas stora delar av verkligheten ut ur tidningarna. Eftersom vrede och förtvivlan är vanligare än disciplinerade tankar kanske känslorna ibland ska uttryckas precis såsom de upplevs. Känslor är inte ointressanta, däremot hopplösa att resonera med om de inte via språket görs till tankar.

Åsikter tror jag kan betraktas som förklädda känslor, eller kanske påklädda känslor. Reflektionen börjar i lidelsen. Därefter tar det abstrakta tänkandet vid, för att försvara känslan eller mota bort den. När vi till fullo införlivar att kropp och psyke är ett och bara består av biokemi borde den stränga uppdelningen mellan känsla och förnuft bli lika inadekvat som föreställningen att jorden är platt. Både metaforiskt och nervcellsmässigt befinner sig, såvitt jag kan förstå, det vi kallar känslor och det vi kallar tankar i ömsesidig påverkan. Vad vi har är begreppsliga, språkliga, problem. Kanske borde de kallas långa och korta tankar snarare än tanke och känsla.

I ”Descartes misstag” (Natur och kultur 2003) beskriver hjärnforskaren Antonio Damasio känslor som en ”inre vägvisare … med ett lika påtagligt kognitivt innehåll som övriga intryck, upplevelser och tankeprocesser”. Vägvisare kan förstås visa fel, mot det som inte är rätt, men något visar oss känslorna, nämligen vad vi känner. De finns där som smaken av mat finns där oavsett vad näringsläran säger om nyttigheten.

Problemet är nog inte känsla i opposition mot förnuft, utan bristande klarhet. Klara känslor går att formulera och förhålla sig till. Och då har de genast blivit till tanke, som kan bedömas, bemötas och klandras för dålig analys och stringens, ofta detsamma som ”känslomässighet”. Men det vi alla utgår från är nog ändå nakna nervimpulser av lust och olust, välbehag och obehag. Sedan sätter vi på dem förnuftets kläder, anpassade efter utomhustemperaturen.