Världsfotbollen måste vara arbetarklassens största revansch på orättvisor, utsugning och obemärkthet. Under VM når revanschen sin kulmen då hela länder och människor ur alla skikt – statsministrar, kapitalister, Nobelpristagare – anpassar tider och planering efter det kroppsarbete som utförs av arbetares och lägre tjänstemäns söner.

Överklassen och den bildade borgerligheten skulle aldrig få för sig att låta sina barn få benen avsparkade och korsbanden söndertrasade i det lotteri som sållar spelare till världseliten. De spelar lite på skoj i sin ungdom innan de börjar studera och skaffar ett yrke. Generellt satsar man inte på elitidrott, i varje fall inte lagidrott, om man har påtagliga möjligheter till en stimulerande civil karriär. De flesta inom de övre samhällsskikten är tidigt varse att de har det.

Eftersom elitidrotten som tv-under­hållning lockar så många tror en del riktiga idrottsälskare att alla egentligen skulle vilja ägna sig åt hundrameterslöpning på toppnivå om de bara var snabba nog och spela världsfotboll om de bara hade bollsinne. De föreställer sig att de stackars glasögonprydda läxläsarna, de från sin kropp förfrämligade med teoretiska specialintressen, blir forskare, läkare, konstnärer, politiker och ingenjörer för att de inte dög som elitidrottare.

Men nej, det är tvärtom. Idrotten är på många sätt desperationens väg. Den är vägen för dem på vilka väntar tunga, monotona, lågbetalda, otacksamma kroppsarbeten. Jo, undantagen är många och det är inte bara arbetarklassen som idrottar. Men icke desto mindre tar elitträning enormt mycket tid som otaliga arbetarbarn borde lägga på studier i stället.

Bland vänstersinnade finns en benägenhet att hylla lagidrott, allrahelst fotboll, framför individuell idrott. Lagidrotten ses som metafor för fina saker: samarbete, sammanhållning, solidaritet, delad glädje och sorg, behovet av olika sorters människor i en grupp. Det är en rosig dröm. Verkligheten är mer brutal. Lagidrotten är metafor för krig. Och underkastelse under ledaren.

Sällan har det framstått så tydligt som när Frankrikes landslag för ett par veckor sedan gick emot sin förbundskapten Raymond Domenechs bestraffning av en spelare och protesterade i skift. Upprinnelsen var inte ädel och att bojkotta träningen var väl dumt när träning verkade vara vad laget mest behövde. Men spelarna gav åtminstone prov på någon sorts anti-auktoritärt rebelliskt sinnelag, sedan stormningen av Bastiljen betraktat som en fransk medborgerlig plikt.

Och därför ansågs de skämma ut sig. Att fotbollen är och ska vara en krigskultur blev helt uppenbart. I den svenska tv-studion förklarade en kommentator att om man är uttagen i ett lag så spelar man och håller tyst.

Man lyder order. Debatterar inte. Följer generalens ord. Kväser sig själv för att vinna matcher åt nationen, klubben, ägaren, folket.

Individuell idrott har många problem men saknar denna obehagliga aspekt. Där finns inget dom och inget vi, vilket är krigets förutsättning. Där finns ett jag. Ett själviskt, självupptaget jag, men inget dom som ska bekrigas med supportrarnas benägna hjälp. Den som är sämst blir inte petad och inte syndabock. Ingen mordhotar den som sviker, för man sviker ingen.

De kollektiva krigsidrotterna befordrar inte bara underkastelse, utan ännu mer ett extremt särartstänkande i synen på kön. De är kort sagt antifeministiska. I sporter som friidrott, orientering, skidåkning, skidskytte, simning vore det otänkbart att ha helt separata världsmästerskap för män och kvinnor. Och skilda OS vore absurt. Men i de stora lagidrotterna skulle allt annat än fullständig åtskillnad få ett hånskratt till svar.

Könsseparatism och patriarkal manlighetskultur hänger ihop och när varandra och genomsyrar dessa stora lagidrotter (liksom cykel som är en auktoritär lag­idrott i individuell förklädnad). Machismon­ iscensätts och omhuldas konsekvent i kommentarer, attityder, supporterinställning, de kvinnliga utövarnas status i grenen och i partnerval. Krigaren måste efter striden få vila hos en väntande kvinna som målat dit och klätt på sig kvinnlighetens alla attribut. Inte minst för att ingen ska tro att han blivit bög där i sin enkönade miljö med mycket kroppskontakt.

Med tanke på deras inflytande över sinnena och samhället är de stora lagidrotternas kvinnosyn inte oskyldig. Ju mer man betonar särart och skillnader mellan grupper, desto lättare är det att rättfärdiga och vidmakthålla hierarkier mellan dem, framhåller sociologen Per Dannefjord vid Linnéuniversitetet.

I måndags, dagen efter att England slogs ut ur turneringen, skrev tidningen The Independent att under fotbolls-VM 2006 anmäldes trettio procent fler fall av kvinnomisshandel i hemmen de dagar då England spelade match.

Fotbolls-VM är trevlig förströelse, heja Tyskland, men befordrar betänkligt många tvivelaktiga värden.