Finanskrisen startade på den amerikans­ka bostadsmarknaden, men i veckan påmindes vi om att följderna är mer dramatiska i Europa än i USA. Under det första kvartalet föll Sveriges BNP med 6,5 procent. Det har inte inträffat sedan andra världskriget.

I likhet med Tyskland är Sverige extremt beroende av att kunna sälja sina varor och tjänster på den globala marknaden. När exporten rasar med 16,2 procent, vilket nu skett, dras hela ­ekonomin med i fallet. Mot en sådan ­extern chock hjälper inte ordning och reda i statsfinanserna eller överskott i bytesbalansen.

Om det är något rege­ringen kan göra för att parera nedgången så är det att förhindra spridningseffekter till den offentliga sektorn, som riskerar att hamna i akut brist på pengar.
Få hade räknat med att vi skulle drabbas så hårt av den amerikanska smällen, trots att hela Europa deltagit i de senaste årens spekulationsfest.

Det handlar inte bara om dem som ­dragit enorm nytta av exportbubblan. Mellan 2005 och 2006 steg fastighetspriserna i Spanien, Irland, Frankrike och Belgien snabbare än i USA. Ett par av dessa länder har dessutom öst mer pengar på bostadsbyggande än amerikanerna.

I Central- och Östeuropa har stora inflöden av kapital övergått i något som närmast kan beskrivas som kapitalflykt. Investerarna springer i flock mot gränsstationerna. Ett antal regeringar är så hårt pressade av budgetunderskott och krav från utländska långivare att de tvingas genomföra kraftiga nedskärningar, vilket spär på problemen och ökar risken för social oro.

Många europeiska banker bär ett tungt ansvar för utvecklingen i såväl öst som väst. Vårdslös långivning har gjort krisen etter värre. Enligt Valutafondens senaste stabilitetsrapport lär kreditförlusterna i euroområdet bli större än i USA. Amerikanerna tycks inte ha mycket att lära sig från Europa när det gäller övervakning och reglering av banksektorn.

Mitt i detta mörker finns dock en ljusglimt, som visar på styrkan i det europeiska samarbetet. Ända sedan subprime­lånen havererade hösten 2007 har den gemensamma valutan euron bidragit med stabilitet. Större katastrofer har förhindrats.

Historiskt brukar ekonomisk oro i Europa vara liktydigt med kaos på valutamarknaderna. Nationella valutor svänger mot varandra och politiska anklagelser kastas över gränserna. Tack vare euron har EU sluppit detta. Länderna har inte kunnat exportera sina ekonomiska problem till grannen genom att devalvera sin valuta och därigenom skaffa sig fördelar på andras bekostnad. Utan euron hade vi riskerat allvarlig politisk splittring inom EU.

Man skulle kunna tro att flera av de ekonomiskt mest utsatta länderna ångrar sitt inträde i EMU, nu när de inte kan möta krisen genom att skriva ner värdet på sin valuta eller sänka räntan nationellt – den makten ligger ju hos Europeiska centralbanken (ECB).

Men i själva verket förhåller det sig tvärtom. En av världens ledande krisforskare, Berkeleyprofessorn Barry Eichengreen, noterar i en aktuell uppsats (”The Crisis and the Euro”) att eurons attraktionskraft ökat på sistone.

Inget EMU-land uttrycker önskemål om att lämna samarbetet. Däremot har flera av dem som i dag står utanför – Polen och Ungern – antytt att de snabbt skulle vilja gå med.
Skälet är att de vill undvika finansiell turbulens. Det är tryggare att befinna sig i ett större valutaområde. Kostnaderna för att låna sjunker och man får tillgång till en djupare marknad som fungerar bättre.

Mot alla odds har dessutom ECB svarat snabbt på krisen genom att sänka räntan och pumpa in pengar när kreditmarknaderna började torka ut. Det som saknas i Europa är inte en effektiv centralbank, utan en gemensam reglering av den finansiella sektorn.

Eichengreen noterar att de som står utanför snabbt skulle kunna gå över till euron. De behöver inte vänta på Tysklands eller Frankrikes godkännande – som lär dröja – utan kan ensidigt besluta sig för att ersätta sina nationella mynt med EU-pengen. Särskilt de baltiska länderna borde överväga denna möjlighet för att undanröja all spekulation och osäkerhet som nu råder.

Att investerarna föredrar euron framför små valutor som zlotyn, forinten eller kronan borde inte överraska, allra minst oss svenskar som återigen upplevt hur kronan åkt rutschkana på valutamarknaden. Visst ger det exporten en dusör som gläder tillfälligt, men det sker till priset av att vår köpkraft utomlands urholkas. Dessutom skjuts förnyelsen av näringslivet på framtiden, precis som under devalveringsåren mellan 1973 och 1992.

Politiskt och ekonomiskt har mindre länder som Sverige mycket att vinna på att hålla ihop med andra demokratier, även om det innebär att vi måste ge upp viss makt. Den pågående krisen visar varför Sverige behöver EU och euron mer än EU behöver Sverige och kronan.