Ratko Mladic, efterlyst som krigsförbrytare, var en bricka i det politiska spelet, och de personer inom det militärpolisiära komplexet i Serbien som i åratal höll honom gömd var samma personer som till sist skulle utlämna honom.

Men allt började i trots. Som serbisk patriot och yrkesofficer var han en av dem; ingen demokratiskt vald politiker eller regering i Belgrad tilläts därför röra honom. I stället tvingades de av Mladics beskyddare till undanflykter, till att för ett alltmer irriterat internationellt samfund förklara att man sökte generalen, men inte visste var han fanns. Ingenting av det var sant. Men att inte ljuga hade för politikerna varit samma sak som att erkänna att man i denna fråga ingen makt hade i det egna landet.

Dessutom är – var – Mladic populär bland många serber. Som ohyvlad knekt av enkelt ursprung, avgudad av sina soldater, passade han utmärkt till den folkliga myten om kampen för fosterland och kristendom mot turkar (läs: bosniaker) och den serbiska nationens andra många påstådda fiender.

Hans medkämpe – och tidvis formelle överordnade – hade ingenting av denna aura: Radovan Karadzic var monteneg­rin, en psykiater och intellektuell som skrev lyrik och till sist ägnade sig åt örtmedicin. Alltså en kuf, inte en balladernas hjälte eller ädle hajduk. Att skicka honom till krigsförbrytardomstolen i Haag häromåret var därför inget större politiskt vågspel; militär och polis rörde inte ett finger och de få folkliga protesterna dog snart ut.

Men Mladic? President Boris Tadic kan verka ha tagit en stor politisk risk genom att arrestera honom. Men mycket har hänt på bara några år i Serbien. Den globala ekonomiska krisen har fördjupat vardagens problem samtidigt som känslan av isolering vuxit; serbisk patriotism eller nationalism framstår allt mindre som ett recept mot vare sig det ena eller det andra. Det militärpolisiära komplexets makt har så sakta men säkert minskat.

I dagarna blir det klart att Kroatien sannolikt 2013 kommer att vara medlem av EU. Serbien har inte ens, på grund av Mladic, kunnat öppna den långa och mödosamma processen av förhandlingar om ett medlemskap. Men till EU finns inget alternativ: utan det europeiska perspektivet skulle Serbien försvinna i ett svart hål av ekonomisk misär, provinsialism och rabiat chauvinism.

Boris Tadic har insett allt detta. Han har fortsatt den kurs mot Europa som redan Zoran Djindjic stakade ut innan han mördades av dem som såg EU och Europa som ett hot. Tadic har gjort det försiktigare och mindre konsekvent än Djindjic, medveten om hur just dennes ofta arroganta våghalsighet bidrog till hans tragiska slut. Men Tadic har så småningom också insett att det inte finns något sätt att komma runt problemet Mladic; EU är kanske naivt, ofta berett till tvivelaktiga kompromisser, redo att se mellan fingrarna med en hel del – men när det gäller det största folkmordet i Europa sedan 1945 finns ingenting att bagatellisera eller förhandla om.

Utan Mladic i Haag, inget Serbien i Europa.

Gripandet av Mladic markerar förhoppningsvis också en seger för den demokratiska ordningen i Serbien. Ingen grupp eller organisation ska kunna trotsa beslut som i laga ordning fattas av regering och parlament. Länge nog har dessa demokratiska institutioner varit förskräckande svaga, redan i sig ett tecken på hur avlägset Serbien varit från Europas normala politiska rutiner. Det militärpolisiära komplexet, den ortodoxa kyrkan och den organiserade brottsligheten har haft – och har sannolikt fortfarande – större inflytande när det gäller att påverka eller utforma samhället än dess demokratiskt valda institutioner.

Det internationella samfundet har nu redan börjat att – delvis med rätta – ösa lovord över Belgrad. Så kort är det politiska minnet; glömda är alla åren av frustration och de serbiska myndigheternas vägran att samarbeta. Men tiden höll på att rinna ut för Belgrad. De som där spekulerat i att pressa ut ett så högt pris som möjligt för Mladic måste ha insett att dennes hälsa höll på att förstöra alla kalkyler: av allt att döma rör det sig i dag om en åldrad, mycket sjuk och kanske bruten man. Och en Mladic som hade dött fridfullt i Serbien skulle inte ha givit Belgrad några som helst politiska fördelar i Bryssel, bara ytterligare framhävt alla de år då han ännu hade kunnat ställas inför rätta men inte utlämnades.

Serbien har nu tagit ett stort steg mot Europa och EU där landet självfallet hör hemma. Men en hel del återstår. Det gäller främst den fortsatta demokratiseringen av samhället, en uppgift serberna inte är ensamma om på Balkan. Bearbetningen av vad som verkligen hände under krigen som följde på Jugoslaviens upplösning är därtill på alla håll fortfarande ytterst bristfällig. Till den hör också normaliseringen – försoning vore ett alltfört stort ord – av förbindelserna mellan de nya staterna; vad som på senare tid skett mellan Serbien och Kroatien är dock uppmuntrande.

Men för serbisk del återstår inte minst Kosovo: trots små framsteg den allra senaste tiden har både nationen och det officiella Serbien stora svårigheter att erkänna Kosovo som en självständig stat. Men innan dess har den serbiska självbilden knappast avslutat sin europeiska ansiktslyftning.