Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Ledare

Kvalitetstidningens förfall

Kolumnen – Richard Swartz.

Det intellektuella kapitalet värderas inte lika högt som det ekonomiska. Därför blir redaktionerna mindre och tidningarna sämre.

Svenska Dagbladet befinner sig i en kris som kan sluta med att tidningen går i graven. Det är mycket sorgligt, både för tidningens läsare och det offentliga samtalet här i landet.

SvD:s kris har flera orsaker som här inte ska diskuteras. Men det rör sig inte om ett specifikt svenskt problem: de stora dagstidningarnas sotdöd är ett globalt fenomen. Häromdagen meddelade den spanska kvalitetstidningen El País att den gör sig av med en tredjedel av redaktionens 464 medarbetare. Särskilt de med höga löner skickas i förtidspension eftersom det först som sist handlar om att spara pengar.

Det sätter redan sina spår. I dag finns kanske ett dussin kvalitetstidningar kvar i världen – knappast fler – av det slag som fortfarande för tjugofem år sedan inte var någon sällsynthet.

Varje företag måste ibland spara pengar. Men en stor dagstidning är inte ett företag vilket som helst. På en redaktion skapas i stället för tillverkas. En tidnings enda tillgång är de journalister som skriver i den, dess kapital deras samlade talang, förmåga och kunskap. Kapitalet är följaktligen intellektuellt; det finns inte på banken utan på redaktionen. Och räknas i pennor och namn, inte i kronor och ören.

Medan den som tillverkar muttrar kan skära ned sina kostnader med hjälp av ny teknik eller organisation, till och med säga upp personal utan att muttrarnas kvalitet nämnvärt påverkas, är samma möjligheter ytterst begränsade på ett företag som arbetar med ord och bild.

Sägs journalister upp, påverkas verksamheten omedelbart. Tidningen blir sämre. Blir många journalister uppsagda, blir den mycket sämre. Blir alltför många uppsagda, går tidningen med största säkerhet i graven. Nästan alla världens tidningar (i alla fall de som jag kan läsa) är i dag sämre än de var för en generation sedan och detta av den enkla anledningen att deras redaktioner kraftigt bantats och därigenom åderlåtits på sitt intellektuella kapital.

Lika allvarligt som de pengar som inte längre tjänas in är de pengar som inte längre läggs ut. I en tid när alla kan läsa och skriva betalas numera intellektuellt arbete inte som förr. Under senare år har det dramatiskt nedvärderats. Så kallade pirater – nomen est omen – försöker till och med övertala oss om att det i princip är värdelöst, att det därför på nätet bör ställas gratis till förfogande, fastän jag inte kan tro att dessa pirater stjäl bilar på gatan eller en djupfryst kyckling i snabbköpet för att ta med sig hem till middag.

Annorlunda dock med intellektuellt arbete. Ty vad var och en ”kan” är inget ”riktigt” arbete. Att i dag försörja sig som seriös, frilansande skribent är därför förmodligen näst intill omöjligt, med allt magrare arvoden och allt färre redaktioner att erbjuda sina tjänster. Vad som betalas täcker inte ens kostnaderna för till exempel ett större, ambitiöst reportage från Mellersta Östern eller Afghanistan: betalningen får väl betraktas som ett bidrag till reskassan.

Professionalism förvandlas så till amatörism, entusiasm ersätter kunskap. En märklig utveckling med tanke på att väl ingen av oss skulle låta sig opereras av någon vars enda medicins­ka kvalifikation vore en vit läkarrock.

Samtidigt har tidningarna gjort sig av med de fasta medarbetare som ansågs medföra alltför stora fasta kostnader. Sålunda har litteraturkritikern redan försvunnit eftersom det kan ta fem arbetsdagar att omsorgsfullt läsa en roman på fem hundra sidor och sedan ytterligare två att skriva något tänkvärt om den. Men för en recension i veckan betalas ingen fast anställd längre. Följaktligen har litteraturkritik med få undantag ersatts med tyckande och kåserande.

Nästan all journalistik bygger på att någon måste vara på plats, vare sig det rör sig om fronten i kriget, teaterpremiären eller den lokala eldsvådan. Som bäst kan så journalistik bli ett slags första utkast till historieskrivning al fresco eftersom sällan någon annan, allra minst politiker eller historiker, brukar vara på plats.

Men att vara på plats är dyrt. Det kostar pengar som inte längre finns. Världen har blivit mycket dyr och tidningarna fattiga och för detta tvingas läsaren betala genom att veta allt mindre om den. Till sist riskerar därför rapporteringen att bli virtuell: korrespondenter finns inte längre – de är för dyra – varför tidningarna i växande utsträckning rapporterar om världen från hemmaredaktionen.

Det är visserligen sant: så blir det billigare. Men seriöst är det inte.

El País ska nu försöka tjäna pengar på sin nätupplaga. Den har hittills varit gratis. Den läsare som kopplat upp sig har fått nästan hela den tidning som de personer som årligen prenumererar på papperstidningen tvingas punga ut drygt 3 000 svenska kronor för. Var och en kan förstå att det varken ekonomiskt eller moraliskt kan vara en hållbar affär. Och situationen är inte stort annorlunda för SvD.

Men när det blir dags att försöka driva in pengar på nätet finns kanske ingenting kvar att ta betalt för. Vem vill betala för en skruv som inte längre är en skruv? För en tidning som inte längre är på plats, inte har tillräckligt många eller kvalificerade journalister för att erbjuda annat än vad läsarna själva kan räkna ut eller redan vet?

Ingen behöver en sådan tidning. Inte ens om den vore gratis. Ty kvalitetstidningens hemlighet är att det måste stå något just väsentligt i den, och då inte bara vem som har råkat gå bort sedan i går.

Richard Swartz

är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.