Det finns en kategori människor som det står var och en fritt i vårt annars känsliga samhälle att behandla verbalt vårdslöst. Medelålders västerländska män ur medelklassen med vit hud och heterosexuell läggning. Alla med de egenskaperna har inte makt men de flesta med makt har de egenskaperna, och då räknas hela gruppen till maktkategorin enligt den rådande samhällsanalys som delar upp världen i grova tudelningar av styrka och svaghet. Kvinna–man, svart–vit, jude–goy.
Om individer ur maktgruppen försvarar sina förehavanden med att de inte ser världen indelad så saknar de en adekvat maktanalys – rörande patriarkatet, det koloniala förtrycket eller något annat. Och det kanske de gör, likafullt bakbinder perspektivet dem helt. I samma stund som de säger att maktanalysen låser in i just de kategorier den vill upphäva bekräftas dess teser om den styrande gruppens blindhet för sin egen makt. Vad som krävs är underkastelse, i anden.
Inte konstigt att folk letar efter en invandrare i släkten, eller något fattigt, judiskt, samiskt, romskt, svart, queer, eller åtminstone en ensamstående mamma. Gruppunderläget är en åtråvärd position i ett samhälle där denna maktanalys har segrat och som präglas av omtanke, välvilja och en imponerande uppslutning kring idén att orsakerna till allt fördärv finns någon annanstans än hos den det drabbar. Intentionen är sympatisk men riskerar att helt automatisera och kollektivisera tänkandet.
Elisabeth Åsbrinks uppslagsrika, gripande, ärligt sökande och mycket intressanta nya bok ”Smärtpunkten – Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander” (Natur och Kultur) rör sig indirekt kring dessa frågor om gruppers över- och underläge kopplat till välvilja. Boken utforskar drivkrafterna för teaterprojektet ”Sju tre”, där tre grovt kriminella män varav två nazister spelade en pjäs om sig själva skriven av Lars Norén. I en famös scen lades, närmast oemotsagt, deras ideologi ut för åskådarna att förfasas över. Hur kom det sig? genljuder frågan genom boken tio år efteråt.
Och vad menar Norén när han uttrycker sorg över att inte vara jude, undrar Åsbrink. Är det lidandet han längtar efter? Pogromerna, mördandet? Nej, inte lidandet, men han känner sig utanför en gemenskap han skulle vilja vara del av. Han blir den andre, säger han, och vill inte ha den avskiljningen och uppdelningen, vill över huvud taget inte veta av den. Åsbrink förstår inte vem som stänger honom ute, välkommen in i lidandet, säger hon.
Och där förstår jag för ovanlighetens skull henne inte. Givetvis är man utestängd från alla självmedvetna minoriteter man inte tillhör. De skapas ju i förhållande till den andre. Alla smågruppers förmån är att få peka ut sig själv som särskild och speciell och att ostraffat skilja ut dem som inte hör dit. Majoritetsmänniskan får inte odla samma sorts utestängande samhörighet eftersom den är kvalmig, farlig och obehaglig på nationell nivå. Eller rättare sagt uppdagas där hur kvalmiga och obehagliga alla homogena gemenskaper är. Och jag tror inte att det enbart är lidande att tillhöra den judiska minoriteten.
Det tycks mig väsentligt att försöka begripa vad Lars Norén trevar efter med orden ”Jag vill inte vara den andre, jag vill inte att den andre ska vara den andre”. I ett antal verk och projekt på Riks Drama har Norén med medarbetare velat syna och ta isär det färdiga schemat för utsatthet, makt och solidaritet; pröva att dra linjerna längs andra ledder. Det gällde inte minst projektet ”Den polske rörmokaren”, där jag själv skrev en av pjäserna, som undersökte Vaxholmsfallet och Byggnadsfackets agerande när svenska arbetare och ombudsmän skrek Go home till letterna och där maktordningen för ett ögonblick verkade ha skiftat. Den svage blev möjligen inte stark men betedde sig maktfullkomligt.
Norén talar i Åsbrinks bok om sin dialogiska sida, ”att impuls föder motimpuls, att en känsla skapar sin motsats och att varje taget steg i en riktning får honom att vilja ta nästa åt ett annat håll”. I ”Sju tre” gick den överstyr och blev till okänslighet, men man anar att längtan efter det judiska har att göra med denna ambivalens, och röjer en önskan att få anklaga i stället för att vara anklagad. Några av de där senare teaterprojekten kan även läsas som ett försök att utmana anklagelsens paradigm, enligt vilket gruppens utsatthet eller maktlöshet står i proportion till rätten att få anklaga.
Ifall Norén vore jude kunde han ju förhålla sig dialogiskt även till judiska teman i stället för att förlamas av abstrakt skuld. Vilken författare vill inte fritt kunna skildra sina favoritämnen.
Och det är väl så, att om hans anti-borgerliga dramer inte handlat om borgerligheten utan någon svagare grupp hade tjäran och fjädrarna plockats fram redan då.