Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Lars Calmfors: Kan vi ge tiggarna jobb?

Utanför.
Utanför. Foto: Peter Hoelstad

Enkla jobb för fattiga EU-migranter skulle sannolikt ge dem en känsla av mer värdighet och bidra till att bryta deras utanförskap.

Däremot skulle gatutiggeriet knappast försvinna.

Min kolumn den 4/1 diskuterade de moraliska och politiska dilemman som de romska tiggarna på våra gator ställer oss inför.

En ekonomkollega reagerade med att ställa frågan: Varför kan vi inte i stället ordna arbeten för tiggarna? Det är en tanke som säkert många tänkt. Den kan dessutom ses som en variant av den arbetslinje som, trots dagens politiska motsättningar, alltid varit en central del av den svenska välfärdsmodellen. Tanken förtjänar därför att granskas.

Logiken bakom förslaget är enkel. De flesta tiggare vill förmodligen inget hellre än att arbeta. De har med nationalekonomisk terminologi mycket låga reservationslöner, det vill säga de är beredda att arbeta till mycket låga löner. Samtidigt finns det arbetsuppgifter som i dag inte utförs. Det är därför både en mänsklig och en samhällsekonomisk förlust att de fattiga EU-migranterna tvingas tigga i stället för att arbeta. Självförsörjning genom arbete skulle med all sannolikhet ge migranterna en känsla av mer värdighet och bidra till att bryta deras utanförskap.

Arbeten för tiggare kan komma till stånd på två sätt: på den privata marknaden eller i samhällets regi.

På sätt och vis är det förvånande att inte privata entreprenörer försökt organisera uthyrning av fattiga EU-migranter från Rumänien och övriga Östeuropa för att utföra olika arbetsuppgifter. Ett grundproblem är förstås att migranterna ofta saknar utbildning. De kan inte utföra uppgifter som kräver språkkunskaper. Det begränsar starkt tillgången på arbeten till mycket enkla sådana, som trädgårdsarbete, snöskottning, vissa reparationer och så vidare.

Ett annat problem är de reaktioner som kan uppkomma. Om tidigare tiggare börjar utföra lågavlönade arbeten som utsätter existerande ”svenska” verksamheter för konkurrens, kommer förmodligen de starka fackliga reaktionerna på konkurrens från utländska företag med billig utstationerad arbetskraft i byggbranschen (typ Vaxholmskonflikten) att framstå som bara en mild västanfläkt. Entreprenörer som anställer tiggare skulle sannolikt utmålas som exploatörer av människor i nöd och bli föremål för fackliga stridsåtgärder.

Om det i stället blir fråga om ”otrevliga” arbeten som i dag inte alls utförs (typ skoputsning på allmän plats som var allmänt förekommande när jag växte upp på 1950-talet), kommer många att känna obehag av att de utförs av människor i ”underordnad” ställning (som i Dubai eller Förenade Arabemiraten), särskilt om de tillhör en viss folkgrupp. Det är en naturlig reaktion även om underordningen rimligen måste anses vara mindre än vid tiggeri.

Ett alternativ är att staten eller kommunerna ordnar arbeten, eventuellt i kombination med utbildningsinsatser. Men som debatten om fas 3 (sysselsättningsfasen) i jobb- och utvecklingsgarantin visat, har arbetsmarknadspolitiken redan i dag svårt att hitta lämpliga subventionerade arbeten för arbetslösa. Problemen skulle vara mångdubbelt större för utländska tiggare utan utbildning och utan kunskaper i svenska. Några extratjänster i vården kan knappast komma i fråga. Det skulle i stället troligen bli uppgifter av typen renhållning på gator och i parker, vilket skulle kunna ge oss samma obehagskänslor som liknande privata arbeten.

Anta att vi trots allt skulle organisera jobb för fattiga EU-migranter. Skulle det göra slut på tiggeriet på våra gator? Antagligen inte. Man kan dra en parallell till den höga arbetslösheten i många fattiga länders storstäder. Den brukar ekonomer förklara med hjälp av den så kallade Harris-Todaro-modellen. Enligt den har enskilda individer i ett utvecklingsland ett val mellan två alternativ. De kan stanna på landsbygden och få ett säkert arbete i jordbruket till låg lön. Men de kan också flytta till storstaden för att eventuellt få ett jobb där med mycket högre lön. Enligt modellen flyttar då så många att den förväntade inkomsten blir densamma i staden (sannolikheten att få arbete multiplicerad med en hög lön) som på landsbygden (en säker låg lön). Detta inträffar bara om många migranter inte får ett jobb, utan blir arbetslösa, i storstaden. Modellen är förstås en grov förenkling men pekar ändå på en viktig mekanism.

Ett liknande resonemang kan vara tillämpligt på tiggarna från Östeuropa. Om vi ordnar ett antal arbeten för dem, så ökar den förväntade inkomsten av att komma till Sverige. Det blir i så fall rationellt för så många att komma att de flesta ändå inte får sysselsättning. De senare fortsätter då att tigga i väntan på att jobbmöjligheter ska dyka upp. Därmed består gatutiggeriet.

Vad blir slutsatsen? Det beror på våra prioriteringar. Om vi i första hand vill hjälpa ett antal utsatta människor, så gör vi förstås det genom att ge dem jobb. Men om vi i stället främst är ute efter att bli av med gatutiggeriet i Sverige, så åstadkommer vi inte det genom att börja skapa arbeten för tiggare (om vi inte ger sysselsättning åt alla, vilket förstås är omöjligt).

Personligen prioriterar jag det första övervägandet. Men man bör då inse att jobb för fattiga EU-migranter inte kommer att leda till att tiggarna försvinner från våra gator. Som med alla andra samhällsproblem räcker det inte med medmänsklighet för att hantera dem. Det krävs också analys för att förstå konsekvenserna av vad vi gör.

Lars Calmfors är professor i internationell

Lars Calmfors är professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.