Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Ledare

Legitima frågor misstänkliggörs

Vår samhällsmodell ställer stora krav på medborgarna. Pisa­studien har fått många svenskar att tvivla på ungdomars förmåga. Liknande farhågor finns om ­invandrare.

Hur ska vi förhålla oss till den Andre? Till främlingen eller invandraren?

När blodsband, stammen eller klanen blir en alltför trång gemenskap försöker vi bygga en ny i nationens eller i demokratins namn. I modern tid har de, oftast i blandform, blivit våra två vanligaste sätt att organisera samhället. Sverige är ett högutvecklat exempel på det senare. Demokratin är hos oss överordnad nationen. Min hustru kommer aldrig att bli svenska (av den enkla anledningen att hon är kroatiska). Men det spelar ingen roll eftersom hon är någonting långt viktigare: svensk medborgare.

Denna svenska rangordning är inte självklar. Under inbördeskrigen i Jugoslavien såg de stater som då bildades den nationella tillhörigheten som överordnad. I mångas ögon gjorde det min hustru till fosterlandsförrädare eftersom hon offentligt framhärdade i att demokratin är viktigare än till och med den egna nationen. Det var då en udda och farlig ståndpunkt.
Demokratin förutsätter inskolning; man förvärvar den. I nationens gemenskap föds man in; man har så kallade rötter. I princip kan då alla icke infödda bli oäktingar. De kan och bör i många fall uteslutas. Till den nationella organisationens honnörsord hör – förutom nation eller folk – familj, ursprung, territorium, gräns och argument av typen "vi var här först".

Nationalisten definierar sig medvetet eller omedvetet i motsättning till den Andre. Ofta fridsamt. Men i förlängningen av hans föreställningsvärld finns också vad som på Hitlers tid blev till Blut und Boden och under de jugoslaviska inbördeskrigen till etnisk rensning och folkmord. Likväl är denna modell för samhällets organisation minst lika framgångsrik som katastrofal; i Europa rider nationalstaten fortfarande effektivt spärr mot europeisk integration medan bortom Europas gränser kurder, uigurer och många and­ra drömmer om och kämpar för just en sådan nationell gemenskap.

En stat som Sverige har självfallet många nationella inslag, men oftast i starkt mildrad form. Fanan finns säkert med vid riksdagens högtidliga öppnande, men jag vet inte om Karl XII:s drabanter fortfarande gör det. Medan den nationellt sinnade gärna talar om att "äga" landet och sin rätt att "förfoga" över det föredrar den med demokratiskt sinnelag att tala om att "förvalta" och "delta" i dess skötsel.

Allt detta får konsekvenser i synen på omvärlden. Ty bortsett från några mindre, högljudda och våldsbenägna grupper tror jag inte nationalister och rasister är särskilt vanliga i Sverige. Rasism och främlingsfientlighet verkar här, till skillnad från det Centraleuropa jag känner till bättre, som ett ganska milt blåsväder. Kanske låter det provocerande. Men faktum kvarstår: några orbánska, haiderska eller tudjmanska stormbyar har vi inte upplevt här i landet.

Delvis har det säkert att göra med att Sverige är en långt rikare och modernare stat än de flesta andra, ett samhälle där funktion är viktigare än nation. Ty finns hos oss betänkligheter vad gäller den Andre så tror jag inte de så mycket handlar om hudfärg och ­religion som om oro över välfärdsstatens framtid. Hur ska den kunna fungera också i morgon? Min gissning är att den frågan engagerar svensken mer än vem invandraren är och varifrån han kommer. Säkert finns svenska nationalister som vill stänga den Andre ute därför att han inte är svensk, men långt fler vanliga Svensson oroar sig nog mer för vad som ska hända med deras samhälle.

Vår välfärdsstat är förebildlig när det gäller att skapa materiell rikedom, stabilitet och rättvisa. Men samtidigt en mycket skör konstruktion som ställer stora krav på medborgarens engagemang och kompetens. På goda grunder verkar svenskarna djupt skakade av den senaste Pisastudien som visar vårt utbildningssystems förfall: detta vore förstås illa nog överallt, men äventyrar i en välfärdsstat själva dess funktionsduglighet.

Men skulle inte vad som gäller för skolelever gälla också för de invandrare som kanske är analfabeter, utan erfarenhet av en modern arbetsplats? Som kanske inte kan eller vill lära sig svenska, följaktligen inte heller delta i det demokratiska samtalet? Och hur lång tid tar det för en solidaritet som hittills kanske inte sträckt sig längre än till den egna familjen eller klanen att omfatta ett helt anonymt samhälle? Hur gör vi för att integrera sådana människor?

Detta slags frågor tror jag många svenskar ställer sig och att de känner sig kränkta när de får skrivet på näsan att det rör sig om rasistiska eller främlingsfientliga frågor. Men hur ska man kunna ta upp dessa och liknande om vad man säger uppfattas som om det betydde något helt annat? Långt ifrån alla som vill diskutera invandringen är förklädda rasister; det är inte ens troligt att de är emot invandring i sig eller asyl åt dem som behöver den. Men de vill öppet kunna diskutera dess omfattning och villkor.

Hur mycket invandring behöver och klarar välfärdsstaten? Har vi för mycket invandring? Eller för litet? Själv vet jag inte. Men att i godhetens namn misstänkliggöra dem som undrar kan vara att driva onödigt många i armarna på Jimmie Åkesson.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.